Fick ett tips av herr Orlic om en rapport ”som du borde läsa”. Det har jag nu gjort och jag vill gärna puffa för den så att fler gör detsamma. Här laddar du ner den.

”Fan fiction. Brand hijacking. Copyright misuse. Sheer devotion. Call it what you will, but we call it the blurred line between content creators and content consumers, and it’s not going away. We’re your biggest fans, your die-hard proponents, and when your show gets cancelled we’ll be among the first to pass around the petition. Talk to us. Befriend us. Engage us. But please, don’t treat us like criminals.”

På WeAreSterlingCooper.com hittar du ovan manifest skrivet av Bud Cadell (aka ”Bud Melman” – fiktiv vaktmästare i Mad Men på twitter). Det handlar om hur man ska behandla ett varumärkes allra trognaste fans. Det är också en inblick i hur twitter förändrar spelreglerna för de där rackarna som vi tidigare kallade ”konsumenter”. Snacka om motsatsen till passiva konsumenter…

Trillade även över den här trevliga bloggposten här om dagen: ”Vad skulle Google göra?”
Det här är en bok som man måste köpa speciellt eftersom de punker som räknas upp är exakt samma som vi berör i vår (nu tre år gamla volontaire keynote):

# Konsumentmakt. 24/7 uttrycks åsikter över hela världen, tillgängliga för alla. Detta ger konsumenterna ett omedelbart inflytande över alla sorters institutioner.

# Koalitioner. Människor kan på ett enkelt sätt i dag, utan att någonsin ha träffats, sluta sig samman och välja att stötta dig – eller gå emot dig.

# Internet = konversation. För företag (alla) är den stora frågan 2009 inte hur de kan marknadsföra sig på bästa sätt utan hur de kan konversera med omvärlden på bästa sätt. ”Markets are conversations.”

# Användarskapat. Att bjuda in konsumenterna att delta i produktionsarbetet och låta de tycka till, om allt, ger försprång.

# Nätverk. Det handlar om att bygga nätverk.

…! Det enda som saknas är ju HUR man gör för att bjuda in människor (och det är här vår simpla volontairemetodik kommer in.) … men det kanske står i boken, vad vet jag.

/Patrick

Tack vare Twitter så vet jag nu när en kollega/kompis går till jobbet. (tweet: ”går till jobbet”) Minimalt intressant men ändå kanske lite intressant ur en social synvinkel.

Jag tänker så här: tänk om tesen ”det som inte syns, finns inte” är lite sann… Jag menar, alla tänker vi ofta på vad någon som står oss nära gör just nu. Oftast stannar det vid just en snabb tanke.

Sanningen är nog att vi allra oftast faktiskt inte tänker på vad alla andra vi känner gör hela dagarna eftersom ”det vi inte ser”… finns inte för oss.

Nu, med microbloggandet så finns möjligheten att i realtid ”se” vad andra gör… Det skulle då betyda att det vi ”inte ser” faktiskt ”finns”, eftersom vi kan relatera till personen som skrev det bättre. Det blir mer nära och relevantare. Vi ser dem…

Vill man så kan man alltså nu istället säga att ”det ingen pratar om finns inte”. Vänner du aldrig pratar med förlorar du oftast, inget socialt kit byggs upp er emellan. Er relation urholkas och tynar till slut bort. Detsamma gäller givetvis varumärken som vägrar konversationen.

En tanke gällande microbloggandet: Det pratas en hel del om varumärken här. Nästan inga varumärken lyssnar på just denna typ av konversation. Är inte det lite konstigt?

I en tid där det mesta handlar om ”konversationen” kring saker så lägger microbloggandet bara till ännu ett lager kring konversationen. Ett pyttelitet lager som jag tror kommer att få större sociala effekter än jag trodde för tre månader sedan. Bra sådana.

/Patrick

Eftersom Twitter precis haft någon form av genomslag så tänker jag inte kommentera det. Kan bara konstatera att min twitterfeed på denna sida knappast hjälper upp min image. Dessutom avhandlas Twitter bäst i just Twitter. Är ändå lite imponerad över exakt hur mycket vi vill prata med varandra… Det finns också en sorg i det här betéendet givetvis. ”Identitet”… ring a bell?

Anychoo, Vill som sagt pusha lite extra för Twine som ju är fullkomligt briljant. Faktum är att man skall använda det med måtta (framför allt – se till att lista lagom många intressen i profilen…).
Tro mig, man häpnar.

Nej just det… om man skulle tweeta detta istället.

/Patrick

Det är slående lite ifyllt på wikipedia om man river av en (Svensk) wikisökning på ”web 3.0″.
Skulle förmoda att ingen riktigt vet vad som gäller ännu… och att man därför hellre är kortfattad, lite generell… än riskerar att mynta en ny ”Internet är en fluga”-fras…

En internationell sökning ger givetvis något mer, men är ändå ganska allmän. Man pratar om en ”web” som bättre använder sig av befintlig info, typ smartare samverkan mellan databasinfo etc. (Kolla in betaversionen av www.evri.com för exempel på det.)

Dessutom pratas det om ”den semantiska webben, en web som ”förstår” sammanhang. Lite mer AI som lär sig av användarens betéende. (Kolla gärna min nya favorit twine.com) Twine placerar en ”add to twine” funktion i bokmärkesmenyn och ger mig som användare en ”1-click” möjlighet att dela relevant info. Smart och kul.

Ett annat intressant (om än aningen komplex) tjänst är givetvis opencalais som har ambitionen att göra det möjligt att följa användningen av information (tex ett stycke info i en blogg som denna) vidare ut på nätet. Lösningen är att tagga information och sedan följa dess resa på nätet…

Själv har jag en dröm att kunna ”tagga en tanke”… det vore onekligen mumma för mätbarheten… (Jag har en liten, ganska pinsam idé som kanske funkar…jag ska prova att utveckla den…)

Frågan jag ställer mig är som vanligt snäppet mer pretto än att bara konstatera tekniken. Det jag leter efter är såklart hur detta kommer att påverka samhället i stort. Lite som web 2.0, i sin direkta förlängning, ledde till det maktskifte som vi ser nu. (Bla bla bla från integritetsdebatter till journalistik.) Då borde väl web 3.0 leda till en jämförbart lika stor revolution, i den fysiska världen?

Eftersom jag inte gillar namnet ”web 3.0″ så passar jag på att lansera mitt ord på exakt samma sak: (trumvirvel) ”Den kontextuella webben”. Eller varför inte gå hela vägen och kalla smeten ”Contextual web” (herregud…)

Jag och den briljante Rasmus satt och testade några troliga ”Contextual web”-teser i går, baserat på de betaversioner som redan finns. Ska kolla av dem med några andra och ber att få återkomma i ämnet. Oavsett, den som knäcker detta (och gör det begripligt) kommer att få cred… i framtiden.

/Patrick

Läser Gladwells senaste bok ”Outliers” där han plockar ner begreppet ”Meritocracy” och förklarar, via sin patenterade förmåga att se samband, vad som egentligen skapar framgång. Det handlar inte enbart om talang… Bland annat så pratar han om ”10.000 timmars regeln” som säger att det krävs sisådär just 10′ timmars praktiserande för att ha en chans att bli virtuos, oavsett område.

I ett exempel så tar Gladwell upp Beatles och exakt hur deras talang + åren av maratonspelningar i Hamburg, gav dem sina ”10.000 timmar” som gjorde att de senare kunde bli poplegender och skriva in sig i pophistorien. Andra exempel han tar upp är hur fri tillgång till en stordator 1968 kunde ge killarna Gates och Jobs fördelar (10.000 timmar) som inte andra lika talangfulla hade turen att ha…

Det handlar alltså inte bara om talang utan också om lyckliga omständigheter. Givetvis listar Gladwell även andra viktiga faktorer, vikten av rätt social bakgrund, sociala talanger etc. Oavsett, ”Meritocracy” som hela den Amerikanska drömmen bygger på, blir reducerat till en ganska naiv dröm… baserad på… öhhh… tur?

10.000 timmar…

Om man, som jag, spenderat ca 8 timmar om dagen de senaste tre åren med att fundera på Volontaire (hur maktskiftet kommer att påverka kommunikation) så hamnar man på ca 8000 timmar. Det som återstår är alltså ynka 2000 timmar… Och talang… (Vilket ju dessvärre är högst tveksamt om jag besitter.)

Mitt ”Hamburg” var alltså förmodligen paradoxalt nog Publicis… De gav mig tid att fundera. (Nu undrar jag bara var fan mitt Sgt Pepper album är?) Oavsett, -Tack för den här tiden Publicis.

/Patrick

Bilden visar fyra modeller där olika inslag av ”gratis” är nyckeln.
Modellerna är gjorda av en bloggare och är i sig själv ett bevis för den fjärde modellen: Varför ”ger” någon bort en vara (modeller till Chris Anderson tex)? Modellen visar att valutan är ”reputation” dvs det erkännande bloggaren kommer att få genom att deltaga i processen.

I Volontaire, kallar vi ”reputation” för ”identitet”. Vi hävdar dock att identitet (resultatet av ”reputation” blir identitetsbyggande) inte räcker hela vägen om man söker efter att göra saker tillsammans med sina kunder.

Vi har därför en faktor till i Volontaire och det är ”makt” (inflytande).

Vår formel lyder alltså: Makt/inflytande + identitetsbyggande = deltagande… Det betyder att vi uppmanar företag att tänka på hur de kan ha praktisk nytta av sina kunder genom att göra saker tillsammans med dem istället för ”mot dem”. Hur? -Enkelt, ge dem inflytande…

Nog om det.

En fråga som dyker upp rätt fort när man pratar i dessa termer är ”men hur kan man tjäna pengar på det?” Ja, det är helt rätt, det finns inga pengar i att ge bort allting gratis. Man kan inte leva enbart på ”reputation”.

Det är bland annat med utgångspunkt från detta som jag tänkt ut Context Content™.
Jag hävdar är alltså att ”Content is king” inte stämmer längre… -Varför?
Därför att Content i sin rena grundform är snart tillgängligt gratis för alla.

Eftersom det innebär att man inte längre kan ta betalt enbart för leveransen av content så måste det till nya värden som kan skapa den exklusivitet som krävs för att kunna ta betalt för det..

Lite så här:

Channel Content = platsberoende (fysiskt)
Live/new Content = Tidsberoende (fortfarande exklusivt content, men begränsat, allt kan inte vara live eller nytt)
Context Content™ = Emotinal (Innehåll som via tillförd kontext/tolkning fått ny innebörd och därmed helt nytt värde.)

Exempel: ”I have a dream” (trist content).
Lägg till Martin Luther king (trevlig kontext) och resultate blir helt ny innebörd = Context Content™

Det jag gillar med detta är att innehållet inte bara fått ”lite ny innebörd” utan att det har fått ett nytt högst reellt värde. Den som kan erbjuda sådana värden kommer att kunna ta betalt för dem.

Därför borde framtiden för företag att ge sitt ”content” ny kontext. Och med det menar jag lite mer än bara ”kreativ förpackning av content”.

Men det är bara en liten aspekt av Context Content™. Jag återkommer med andra.

Tills dess: Context Content™ is king.

/Patrick

Satt för någon vecka sedan och slösurfade. Trillade över ett kul jaikuinlägg. Det var ett upprop där en glad Jocke ville samla ihop ”sista låten”, du vet den där risiga balladen som stängde diskoteken på åttiotalet. För ändamålet så skapades en öppen lista sk ”collaborative playlist” i Spotify och länken till listan publicerades i Jaikuinlägget (ja, det är sånt här som gör Spotify så kul). Låtarna lades upp, diskuterades och listan blev komplett. (Ett bra exempel på varför ”conversation is king”, content is just something to talk about….) Larvigt men kul.

Tills för en vecka sedan.

Då, när listan nått sitt smörigaste cresendo så raderas den totalt av en lustigkurre. Jocke flyttar diskussionen, bloggar om det inträffade. De som engagerats av listan börjar diskutera hur det skulle ha kunnat undvikas. (Själv hittade jag listan precis efter att den raderats.) Det jag bevittnade var i praktiken produktutveckling av tjänsten Spotify, av dess användare. Där tidigare Beta-testare sysslade med samma sak, fast i stängda forum så sker detta numera oftast helt öppet. Ganska kul angående kraften med att göra saker tillsammans med människor vs det motsatta.

Det hela får mig att tänka på Clay Shirkys senaste storverk ”Here comes everybody” där han, bland annat visar på hur och vilka ”regler” som krävs för öppenhet på nätet. Utan att gå in på exakt vad som gäller (ja, du bör läsa denna bok) så visar han bland annat med hur Wikipedia via sin ”roll-back” funktion gjort revisionism och vandalism meningslös. Hans poäng är att det är mer arbets-, och tidskrävande att syssla med vandalism på wikipedia än det är att återställa (till föregående post). Lite som nolltolerans gällande grafitti (tåg som tas ur trafik direkt och därmed inte ger artisten någon publik för sin konst) har provats med skiftande framgång. Det viktiga här är alltså att det inte är en redaktör som står för ”kontrollen”, det är istället användarna, som via ett enkelt verktyg kan försvara sin Wikipedia. Smart och logiskt. Alltså: istället för begränsad ”makt”, är ofta ännu MER makt till användarna är lösningen. Kanske fler företag skulle prova samma strategi?

Tidsklipp till imorse: jag tittar återigen in på ”sista låten” listan och kan konstatera att den är fullproppad med cheesy låtar igen! Det verkar alltså att listan inte dog, motivationen förvann inte. Kanske ökade den istället? Majoriteten är snälla människor.

Själv har jag lagt upp en lista vid namn ”Crimes against humanity” där jag hoppas att den musikaliska världshistoriens vidrigaste låtlista byggs upp. Lägg gärna till din kandidat här:

/Patrick

Vi har hakat upp oss på ordet konsument en längre tid. Dels för att det stipulerar en sorts passiv person men också för att det blottar en, för oss, främmande människosyn. För några år sedan lanserades ordet ”prosumer” som ett försök att knyta ihop säcken lite. Ordet bildas av ”producer” och ”consumer” och är väl ok. Problemet är återigen dess könlösa klang.

Jerry Michaelski, mannen bakom ”Release 1.0,” skriver:

”If you look in Webster’s Dictionary, to consume is to destroy, often waistfully, as in the building was consumed by fire. So I would submit to you that we never consume a movie, or consume a phone call, or consume a news paper. What we do, if we do it right, is read an article in the news paper and think of a friend who would be really interested in the artice and forward the article to him. Or watch a movie and then the next morning, talk about the movie with colleagues as a way of building relationships and sharing what we think about it and learning more about each other. So even when we consume a meal, even when we eat something and it is destroyed or at least processed by us, we’re on a date, we’re on a job interview, we’re nourishing ourselfs, we’re not really just destroying it. And the problem with the word consumers is that it narrows us down to just that function, of us as gullets with wallets and eye balls. That’s it. That’s all treating us as consumers really thinks of us. It’s not interested in our lifes, the fact that we have a life and we’re trying to get things done and sometimes have problems and don’t want to buy the little shiny thing dangling in front of our faces but actually need some help getting things done. When you see people not as consumers but as humans, it changes the way you think about what you deliver for them, it changes the notion that you’re going to know more than they do about what they need in their lifes. It changes your relationship to them in many different ways.”

Fint sagt. Nu återstår att döpa denna nya kons… xxxxx…… till något.

…”Människor” kanske?

/Patrick

Efter att ha upptäckt, och äntligen förstått, twitter, jaiku och hela mikroblogglogiken så fick jag (givetvis via jaiku) tips om GyPSii. GyPSii är (gäsp) ännu en av dessa sociala nätverkstjänster, men med den skillnaden att det bygger på positionering. Så, om du tyckte att det var lite jobbigt att alla såg dina förehavanden på ansiktsbok så är detta din mardröm.

Hela poängen är att låta användarna dokumentera sin omvärld fysiskt…Inför andra användare. Låter det konstigt? Så här skriver de själva: ”What is GyPSii? – Create Places, locate people, Explore the world around you.” Eftersom jag inte har en enda ”friend” på GyPSii så tänkte jag att det skulle vara helt värdelöst. Så är det dock inte. Det är hur kul som helst att följa andras minst sagt surrealistiska (och ofta rätt skumma) liv i de bilder och inlägg de gör. Jag tror att om detta hade lanserats före facebook så hade detta varit störst. Det känns mer som en ”blog” fast med sociala funktioner. Kolla själv och följ några av användarna en stund.

Faktum är att GyPSii tappar lite in i en idé vi hade för ett företag i mäklarbranschen för några år sedan. Tanken var att låta boende i ett kvarter själva (via t ex en mobil app) bygga mervärden i kvarter genom att de tipsar om kvarterets guldklimpar. Drivkraften att göra detta vore givetvis pengar… Säljaren vill öka värdet på sin bostadsrätt via att visa vilket trevligt kvarter den ligger i. De boende skulle genom detta kunna tipsa varandra och därmed byggs lite ”kvarterskänsla”. Köparen får relevant info om ett område som skulle vara trovärdigare än ”mäklartexter” fyllda med adjektiv och varmluft. Mäklaren slipper skriva aptrista annonser… Alla skulle tjäna på det. Dessutom ganska kul att marknadsföra. ”Win-win” (som vanligt med Volontaire) med andra ord.

Som bonus skulle söndagspromenaderna för resten av oss kunna bli ganska trevlig. Var ligger det bästa fiket i Vasastan, enligt de boende? etc etc… Det som krävs är givetvis någon enkel form av positioneringsteknik (till exempel GSM-triangulering som redan finns) och en gnutta fantasi.

/Patrick

En vecka in i 2009 och här är dom: listorna som avhandlar vad vi kan förvänta oss av 2009 i form av teknik och mediatrender. Det är konstig framtidsläsning. DN publicerar en lista på mediatrender som kommer att gälla. Problemet är att nio av tio trender som räknas upp, har i princip redan inträffat. Vi får t ex reda på att Spotify snart får genomslag. (Bredbandsbolaget har tryckt på att man bjuder på Spotify i reklamfilmer ett bra tag nu…) Men vad vet jag, DN:s läsare kanske inte tittar på TV. Eller så fungerar TV reklamen ännu sämre än t om jag trodde.

Vidare tipsar DN om att vi borde förbereda oss på fler kampanjer som går vägen via de sociala nätverken samt bloggar. Man hänvisar till den elegante Obamas presidentkampanj och tror sig se mer av dessa strategier i detta år. (-Jo, det kan nog inträffa…) Man siar om hur tidningarna kommer att utmanas av nätet ett halvår efter att Schibstedt i princip redan slagit ihop redax på papperstidningen med nätutgåvan av den samma.

Veckans affärer vill inta vara sämre. Man listar ”10 heta tekniktrender”. Att bookmarka den artikeln måste vara årets mest meningslösa sysselsättning om man inte lider av svårartad 2008 nostalgi. ”Summering av 2008″ känns som en bättre rubrik.

Faktum är att det vore roligare om de just gjorde det, summerade förras årets genomslag.
Om de t ex ville förklara hur Spotify via en ganska smal grupp av betatestare blev höstens självklara snackis så vore det intressantare. Minns någon de breda kampanjerna för Spotify eller Facebook? Nej, det gör ingen. De gick nämligen inga. Kampanjerna sköttes av mig och dig via våra egna nätverk. Samma gäller ”bloggbävningen” kring FRA och senare IPRED.

Istället löste dessa produkter enkla mänskliga behov. I ena fallet levererades total tillgänglighet till nästan all världens musik gratis (Spotify). I det andra fallet ville vi få vår röst hörd så då gjorde vi det. I vår kanal (FRA debatten). I det tredje så fick vi chansen att prata med varandra, och gamla vänner på ett nytt sätt. Enkelt. PR och hype var några av effekterna. (Nästan en miljon svenskar i gruppen ”Sweden network” på facebook, hyffsat genomslag.) Lyckad kommunikativ insats skulle man kunna också kunna se det som.

Slutsurat. Nu lite flum. Men snäll flum:

I fredags så säger Rasmus till mig att han hört en intervju med Imre Kertész, nobelpristagaren och författaren till boken ”Mannen utan öde”. Imre berättade att det som förvånat honom mest under sin tid i koncentrationslägret inte var ondskan. Den var fullkomligt logisk och ett självklart resultat av kontexten i lägret. Det som förvånade var istället de märkliga handlingar av godhet och omtanke. De goda handlingarna, var för den unge Imre oförklarliga och kunde inte härledas till enkel logik eller kall rational. Rasmus menade att lite så kan man se på konventionell reklam. Den är resultatet av logiska, rationella regler och därför är det inte konstigt att den ofta blir….

/Patrick

Första veckan på VÅR nya byrå (ok, snarare tre dagar).

Det började med en lätt förvirrad flytt i helgen och fortsatte på måndagen med byråns första ”måndagsmöte”. Så långt konventionellt och förutsägbart alltså. (Det här med måndagsmöten känns lite väl analogt…)

Vi sitter runt ett stort bord, provisoriskt byggt av gamla bokhyllor från H&C. Det är dessutom flyttlådor mest överallt. Det ser intressant ut. Men det känns bra. Mammalediga Malin är saknad men dyker givetvis in och hälsar på. Sanna avslöjar riktigt goda nyheter (!). Ett mail ifrån den nya kunden dimper ner. Dom meddelar att vi (ja, snarare Hahn ”heavy industries”) är bäst.

Vi är bara nio personer ännu, men vi har, enligt vårt sätt att se det, 9.2 miljoner kollegor. (Eller sex miljarder beroende på hur pretto vi orkar vara.)

Vi sitter och pratar om Volontaire. Vad det är och vad det inte är.

Vad är Volontaire? Det är en byrå. Förmodligen kommer vi att kallas en reklambyrå. Volontaire är dessbättre också ett synsätt, en metodik och en filosofi. Egentligen skulle jag vilja kalla det en ideologi men det är för knepigt att förklara.

Vad är Volontaire inte? Det är inte en religion. Inte heller något ”nytt” i den mån att vi uppfunnit något. Det är inte någon ”sanning” för evig tid. Det är inte heller ”DYI”, ”C-gen marketing”, ”Web 2.0 com”, ”Permission marketing”, ”Halo marketing”, ”buzz marketing”, ”viral marketing”, ”Brand engagement”, ”branded content”, ”Consumer Content”…

Volontaire är erkännandet av det vi ser omkring oss: Maktskiftet. (Den som beskriver det bäst är Clay Shirky i sin senaste bok ”here comes everybody”. Karln är ett geni.)

Om ”information är makt” och alla har fri tillgång till den… borde inte det leda till en del förändringar i hur företag kommunicerar? – Jo, just det, förmodligen… Volontaire tar avstamp i detta erkännande.

Vår ideologi omfattar tre nivåer:

Människor enligt Volontaire:

Vi har har öron men gillar också att bli hörda. Vi har har ögon och vill också bli sedda. Vi har har en mun och vill få uttrycka oss. Vi har alla har en hjärna och gillar därför inte att bli behandlade som idioter. Vi har alla har ett hjärta som behöver fyllas. Vi är dessutom i grunden sociala varelser som vill varandra väl…

Samhället enligt Volontaire:

Information är makt. Information är idag tillgänglig för nästan alla. Hela världens befolkning har börjat kommunicera och interagera med varandra. De utbyter information. Det får underbara omdanande konsekvenser för alla befintliga maktstrukturer. Revolution.

Företag enligt Volontaire:

Eftersom vi har tillgång till information på ett sätt som vi aldrig tidigare haft, ifrågasätts också budskap och köpta meddelanden i en helt ny utsträckning. Informationsmonopolen som företag och media hittills besuttit har fallit. Företag borde därför bejaka sina kundernas intresse, engagemang och se det som en viktig tillgång. Men engagemang kan inte köpas, bara förtjänas.

Tja.. typ så.

/Patrick