Under rubriken ”Chans för arbetarrörelsen att gå till presshistorien” skriver Göran Greider i DN om hur mediemakten nu tydligen totalt domineras av en borgerlig opinionsagenda. Efter en charmig utläggning fylld av konspirationsteorier så lanserar Greider den underbart inskränkta idén att starta NewsHill (efter syndikalisten Joe Hill). Tanken är tydligen att 20 – 30 lagom revolutionära vänsterjournalister ska fylla denna uppdaterade propagandamegafon. Det skall finansieras med pengar ur LO’s mediefond (som tydligen ligger runt en miljard). Gott så.

Problemet är att Greiders lösning skickar arbetarrörelsen ”till presshistorien” bokstavligen. Göran missar hela poängen med NewsMill (som ju bygger på idén om att användarna, läsarna ska fylla innehållet med nyheter). Göran förstår helt enkelt inte det han vill skapa ett alternativ till (NewsMill). Tragiskt.

Greider verkar vilja påverka debatten, men missar med sitt förslag att ta in det som är allra viktigast: Världen har förändrats i grunden. Hur driver man då opinion 2009? Här kommer tips till Göran:

1. Opinionspucken ägs inte längre enbart av journalister eller politiker.

2. Testa att använda det som demokratiserat makten över information (läs internet).

3. Släpp tanken om kontroll av mediekanalers innehåll.

4. Lita på människor (väljarna) och deras förmåga att fylla ”NewsHill” med spännande innehåll.

De goda nyheterna för Göran är att han skulle behöva färre revolutionärer på avlöningslistan.

Vänstern förtjänar faktiskt större tankar kring framtiden opinionsbildning än Görans. En bra start är att lyssna på Clay Shirky här.

Lycka till Kamrater!

/Patrick

Läser här en artikel där Jonas Leijonhufvud ser någon sorts samband mellan Viasat och Comhem. Jonas menar att Comhem minsann satsat ”hundratals miljoner” på att förbättra sin kundtjänst och (förmodligen bättre) fått ut det i pressen.

Sanningen är att Comhem har skapat två tanter (Judit & Judit). Dessa två reklamtanter figurerar sedan i reklamfilmer där Comhem ”pratar” om förändring. Det är samma Comhem som gick under jorden när 800.000 kunder blev av med TV, telefoni och bredband. Ironiskt nog precis samma dag som de fick ut sin artikel i SvD.

Kanske skulle fler tusenlappar (av miljonerna) gått till att berätta hur kundsupporten ska bete sig i liknande situationer?

Jonas uppfinner trenden ”pudelreklam” och använder exempel för att driva sin tes. Vad har ett företag som går med vinst (Viasat) med dödsboet Saab att göra? På vilket sätt sitter skandalomsusade AMF och Viasat i samma båt? Det finns inga likheter.

Men Jonas har rätt. Viasat vill förändra sin produkt så att den matchar framtidens behov. Nej, det går inte dåligt för Viasat. Det är inte därför man vill ta sina kunder på allvar och faktiskt fråga dem hur de vill ha det. Det finns fler studier än SKI som visar exakt hur underkänd kategorin är. De är alla övertydliga. Tro mig, det handlar om mer än kundtjänsten. Mycket mer.

Viasat lanserar ikväll sin strategi för att göra denna förändring. En del saker kommer att ske snabbt, andra kommer att ta längre tid. Alla kan se filmen trots att den primärt vänder sig till de anställda på Viasat. Det är inte pudelreklam. Faktum är att det inte ens är reklam. Det är övertygelsen att det är trovärdigare att handla, öppet, inför sina kunder, än att uppfinna gulliga reklamtanter, Teliapappor som bloggar från lajv eller Boxer-Robertar som vill dejta Juditar på Twitter.

Det är nämligen ett ganska larvigt beteende.

Fixa produkten först, prata senare om det behövs.

/Patrick

Slår upp min favoritmorgontidning och möts av Sveriges Annonsörer som pläderar för varför företag borde öka sina reklaminvesteringar i lågkonjunktur i stället för tvärt om. Annonsen är såklart ganska ytlig och intetsägande. Den pekar dock vidare till internet och en 12 minuter lång monolog med Micael Dahlén. Han berättar i praktisk punktform varför det ska satsas på reklam. Trevligt, men lite tröttsamt, med Zig Zag-retorik. Hur statistiskt underbyggd den än må vara.

Problemet som de flesta företag står inför är inte att de inte vill satsa på kommunikation, reklam eller ”sälj” (det är oftast samma sak) utan att de på riktigt har fått mindre budgetar för dylika åtgärder. Företag i trångmål tvingas prioritera. Kanske hamnar anställdas löner högre på dagordningen? Visst kan man argumentera för att kommunikation har en direkt relation till produktion och därmed jobben. Sanningen är att företagen inte ser kopplingen. Den är helt enkelt inte lika tydlig längre.

Nya sätt att kommunicera visar sig vara effektiva(re) men ingen i vår bransch verkar vilja/våga/kunna prata om det. Nerdragningar på traditionell kommunikation säger därför en hel del om det värde företagen tilldelar sin marknadsföring. Den är helt enkelt inte så (synligt) värdefull och därför mindre viktig. Företag prioriterar annat än svindyra medieköp i ineffektiva kanaler. Är det så svårt för reklambranschen att förstå det?

Mitt problem med annonsen och filmen är alltså flera:

1. Företag förstår redan att de måste kommunicera. – Annonsen/filmen sparkar in öppna dörrar.

2. Företag vet inte hur de ska kommunicera. – Annonsen/filmen pratar ingenting om det.

3. Sveriges Annonsörer bokar en annons på sidan tre… Gubbmysigt värre men ångestskapande omodernt.

Annonsen och det inneboende budskapet osar desperation från en bransch i kris. En annons på sidan tre? Beklämmande. Lösningen ligger inte där, tro mig.

Företag sitter och funderar på HUR, inte OM de ska kommunicera. Volontaire fokuserar bara på den första frågan.

/Patrick