Slår upp min favoritmorgontidning och möts av Sveriges Annonsörer som pläderar för varför företag borde öka sina reklaminvesteringar i lågkonjunktur i stället för tvärt om. Annonsen är såklart ganska ytlig och intetsägande. Den pekar dock vidare till internet och en 12 minuter lång monolog med Micael Dahlén. Han berättar i praktisk punktform varför det ska satsas på reklam. Trevligt, men lite tröttsamt, med Zig Zag-retorik. Hur statistiskt underbyggd den än må vara.

Problemet som de flesta företag står inför är inte att de inte vill satsa på kommunikation, reklam eller ”sälj” (det är oftast samma sak) utan att de på riktigt har fått mindre budgetar för dylika åtgärder. Företag i trångmål tvingas prioritera. Kanske hamnar anställdas löner högre på dagordningen? Visst kan man argumentera för att kommunikation har en direkt relation till produktion och därmed jobben. Sanningen är att företagen inte ser kopplingen. Den är helt enkelt inte lika tydlig längre.

Nya sätt att kommunicera visar sig vara effektiva(re) men ingen i vår bransch verkar vilja/våga/kunna prata om det. Nerdragningar på traditionell kommunikation säger därför en hel del om det värde företagen tilldelar sin marknadsföring. Den är helt enkelt inte så (synligt) värdefull och därför mindre viktig. Företag prioriterar annat än svindyra medieköp i ineffektiva kanaler. Är det så svårt för reklambranschen att förstå det?

Mitt problem med annonsen och filmen är alltså flera:

1. Företag förstår redan att de måste kommunicera. – Annonsen/filmen sparkar in öppna dörrar.

2. Företag vet inte hur de ska kommunicera. – Annonsen/filmen pratar ingenting om det.

3. Sveriges Annonsörer bokar en annons på sidan tre… Gubbmysigt värre men ångestskapande omodernt.

Annonsen och det inneboende budskapet osar desperation från en bransch i kris. En annons på sidan tre? Beklämmande. Lösningen ligger inte där, tro mig.

Företag sitter och funderar på HUR, inte OM de ska kommunicera. Volontaire fokuserar bara på den första frågan.

/Patrick