Vi brukar ställa oss frågan ”ok, men är det konst?” som kontrollfråga på våra förslag till reklamlösningar.

Det är såklart inte så ofta man, ens med riktigt god vilja, kan kalla reklam för konst. Vill därför ta chansen att låta Peter Englund bjuda på en metafor för det vi menar. Så här beskriver han propagandakonsten i Tyskland och Sovjetunionen i sin bok Brev från nollpunkten:

”…det som de lämnat efter sig är kitsch, ren och oförfalskad kitsch. [...] Frågan är då varför dessa regimer hade en sådan förkärlek för hötorgskonst? En del av svaret har nog med kitschens egen natur att göra. Det som gör kitsch till dålig konst är inte bara att den på ett så okänsligt och ointelligent sätt imiterar äldre stilar. Den blir också dålig konst för att den är så sluten. Det finns ingen plats för betraktaren. Det finns ingenting kvar att tolka eller tillägga. Och just detta gör givetvis kitschen både lockande och användbar för en totalitär regim. Kitschen samtalar aldrig. Den predikar bara.”

Ersätt ”kitsch” mot reklam och ”regim” mot valfri marknadsavdelning i texten ovan. Det är därför vi (och majoriteten av jordens befolking) har lite problem med traditionell reklam. Oftast. Ibland blir det ju riktig konst (ok, kommersiell konst) som vill samtala och bli kompletterad av betraktaren.

Alltså, viktig fråga: ”Är det konst?”

/Patrick