Jan Guillou är i ropet igen. Tydligen ger han nu ut en ny bok om sin gärning. Jag har ju aldrig gillat karln. Först för att han var så medialt dryg. Senare för att han, i sin självgodhet, gärna ger sig in i debatter som han borde undvika (IPRED, FRA och senast Pirate Bay och fildelning).

Det började med Jannes sommarprat som var precis så besudlat med kulturellt mindervärdighetskomplex som bara Jan kan mäkta med. Han valde musiken som tema och förklarade för oss ovetande exakt vad musikalisk preferens gör för skapandet av en romankaraktär. Tack Janne nu vet vi. jag som trodde experimentell frijazz var lite som dansbandsmusik, musik för massorna.

Efter sommarpratet har Janne suttit i alla morgonsoffor och radioprogram som är mänskligt möjligt att sitta i utan förmåga till kroppslig atomklyvning. Han pratar om hur det kommer sig att man som 24 åring 1968 blir ”kommunist”. I korthet: alla som inte hyllade Pol Pot och andra massmördare var ”gubbar” och hycklare. Jag tror att han har rätt.

Jan Guillou kanske också borde fråga sig hur det var att vara 24 år 2008, när FRA och senare IPRED lagligt argumenterar för exakt samma hyckleri som Jan avslöjade i IB affären? Kanske finns där likheter? Det är klart att det gör.

Men, Jan Guillou är en unik röst i debatten som jag verkligen skulle sakna. Han, till skillnad från mig, kan både skriva, och dessutom faktiskt göra det så att någon vill läsa resultatet. Det är löjligt att trakassera Jan Guillou. Jag slutar här och nu.

/Patrick