Satt för någon vecka sedan och slösurfade. Trillade över ett kul jaikuinlägg. Det var ett upprop där en glad Jocke ville samla ihop ”sista låten”, du vet den där risiga balladen som stängde diskoteken på åttiotalet. För ändamålet så skapades en öppen lista sk ”collaborative playlist” i Spotify och länken till listan publicerades i Jaikuinlägget (ja, det är sånt här som gör Spotify så kul). Låtarna lades upp, diskuterades och listan blev komplett. (Ett bra exempel på varför ”conversation is king”, content is just something to talk about….) Larvigt men kul.

Tills för en vecka sedan.

Då, när listan nått sitt smörigaste cresendo så raderas den totalt av en lustigkurre. Jocke flyttar diskussionen, bloggar om det inträffade. De som engagerats av listan börjar diskutera hur det skulle ha kunnat undvikas. (Själv hittade jag listan precis efter att den raderats.) Det jag bevittnade var i praktiken produktutveckling av tjänsten Spotify, av dess användare. Där tidigare Beta-testare sysslade med samma sak, fast i stängda forum så sker detta numera oftast helt öppet. Ganska kul angående kraften med att göra saker tillsammans med människor vs det motsatta.

Det hela får mig att tänka på Clay Shirkys senaste storverk ”Here comes everybody” där han, bland annat visar på hur och vilka ”regler” som krävs för öppenhet på nätet. Utan att gå in på exakt vad som gäller (ja, du bör läsa denna bok) så visar han bland annat med hur Wikipedia via sin ”roll-back” funktion gjort revisionism och vandalism meningslös. Hans poäng är att det är mer arbets-, och tidskrävande att syssla med vandalism på wikipedia än det är att återställa (till föregående post). Lite som nolltolerans gällande grafitti (tåg som tas ur trafik direkt och därmed inte ger artisten någon publik för sin konst) har provats med skiftande framgång. Det viktiga här är alltså att det inte är en redaktör som står för ”kontrollen”, det är istället användarna, som via ett enkelt verktyg kan försvara sin Wikipedia. Smart och logiskt. Alltså: istället för begränsad ”makt”, är ofta ännu MER makt till användarna är lösningen. Kanske fler företag skulle prova samma strategi?

Tidsklipp till imorse: jag tittar återigen in på ”sista låten” listan och kan konstatera att den är fullproppad med cheesy låtar igen! Det verkar alltså att listan inte dog, motivationen förvann inte. Kanske ökade den istället? Majoriteten är snälla människor.

Själv har jag lagt upp en lista vid namn ”Crimes against humanity” där jag hoppas att den musikaliska världshistoriens vidrigaste låtlista byggs upp. Lägg gärna till din kandidat här:

/Patrick

En vecka in i 2009 och här är dom: listorna som avhandlar vad vi kan förvänta oss av 2009 i form av teknik och mediatrender. Det är konstig framtidsläsning. DN publicerar en lista på mediatrender som kommer att gälla. Problemet är att nio av tio trender som räknas upp, har i princip redan inträffat. Vi får t ex reda på att Spotify snart får genomslag. (Bredbandsbolaget har tryckt på att man bjuder på Spotify i reklamfilmer ett bra tag nu…) Men vad vet jag, DN:s läsare kanske inte tittar på TV. Eller så fungerar TV reklamen ännu sämre än t om jag trodde.

Vidare tipsar DN om att vi borde förbereda oss på fler kampanjer som går vägen via de sociala nätverken samt bloggar. Man hänvisar till den elegante Obamas presidentkampanj och tror sig se mer av dessa strategier i detta år. (-Jo, det kan nog inträffa…) Man siar om hur tidningarna kommer att utmanas av nätet ett halvår efter att Schibstedt i princip redan slagit ihop redax på papperstidningen med nätutgåvan av den samma.

Veckans affärer vill inta vara sämre. Man listar ”10 heta tekniktrender”. Att bookmarka den artikeln måste vara årets mest meningslösa sysselsättning om man inte lider av svårartad 2008 nostalgi. ”Summering av 2008″ känns som en bättre rubrik.

Faktum är att det vore roligare om de just gjorde det, summerade förras årets genomslag.
Om de t ex ville förklara hur Spotify via en ganska smal grupp av betatestare blev höstens självklara snackis så vore det intressantare. Minns någon de breda kampanjerna för Spotify eller Facebook? Nej, det gör ingen. De gick nämligen inga. Kampanjerna sköttes av mig och dig via våra egna nätverk. Samma gäller ”bloggbävningen” kring FRA och senare IPRED.

Istället löste dessa produkter enkla mänskliga behov. I ena fallet levererades total tillgänglighet till nästan all världens musik gratis (Spotify). I det andra fallet ville vi få vår röst hörd så då gjorde vi det. I vår kanal (FRA debatten). I det tredje så fick vi chansen att prata med varandra, och gamla vänner på ett nytt sätt. Enkelt. PR och hype var några av effekterna. (Nästan en miljon svenskar i gruppen ”Sweden network” på facebook, hyffsat genomslag.) Lyckad kommunikativ insats skulle man kunna också kunna se det som.

Slutsurat. Nu lite flum. Men snäll flum:

I fredags så säger Rasmus till mig att han hört en intervju med Imre Kertész, nobelpristagaren och författaren till boken ”Mannen utan öde”. Imre berättade att det som förvånat honom mest under sin tid i koncentrationslägret inte var ondskan. Den var fullkomligt logisk och ett självklart resultat av kontexten i lägret. Det som förvånade var istället de märkliga handlingar av godhet och omtanke. De goda handlingarna, var för den unge Imre oförklarliga och kunde inte härledas till enkel logik eller kall rational. Rasmus menade att lite så kan man se på konventionell reklam. Den är resultatet av logiska, rationella regler och därför är det inte konstigt att den ofta blir….

/Patrick