Hade en kort diskussion på twitter med @theplanninglab, @eliasbetinakis och @pellet (följ dem på twitter) om vad som krävs för att arbeta som en modern reklambyrå. (Somna inte!) Vi är nog ganska överens om vad som behöver göras. Därför tänkte jag att det kunde vara trevligt med en lista på problem och utmaningar istället. Du vet, sådant som gör att det där moderna mest blev en gammal reklamidé i nya kläder.

• Vanan – Du har jobbat några år med reklam så du letar omedvetet efter “reklamidéer”.
• Chefen. – Det är trendigt att säga att din reklambyrå minsann jobbar med “innovation” och nya kanaler. Problemet är att ingen på byrån vill egentligen göra sådan kommunikation. Det har chefen sett till genom att inte anställa någon av den typen.
• Fel förväntningar. – Din kund har anlitat dig för att du ska paketera budskap, inte lösa andra flummiga problem.
• Fel inställning. – Din kund vill inte lösa problem. Din kund vill ha hjälp med att sminka problem.
• Fel förutsättningar. – Din kund tänker inte ge dig tillgång till sådant som kan lösa det verkliga problemet. Du vill prata med RND. Din kund vill prata med er receptionist.
• Fel tidsperspektiv. – Du vet att dialoger inte avbryts utan föds och växer över tid. Din kund vill se resultat i Q2. (Sedan vill din kund avsluta aktiviteten.)
• Fel kompetens. – Du har en bemanning som är perfekt för helt irrelevanta och daterade kanaler.
• Fel process internt. – Din projektledare, planner, AD och copy tycker jättemycket om sina titlar. Resultatet: Det går “sådär” med nytänket.
• Du kan inte ta betalt för innovation. Du kan ta betalt för reklamproduktion.

Du har nämligen fel affärsmodell.

Som tur är så har inte vi de problemen här på Volontaire.
(Vi har lagt upp det på ett lite annat sätt.)

/Patrick

Social media and whatnot is fun and all that. We would certainly not have it any other way. But it’s time to talk about something that’s been bugging us for a while: The people we care about (♥) often share stuff we don’t care about : (

There, we said it. It had to be done.

So, we decided to do something about it. A call to action, a massive uprising, a protest fueled by the depths of the most basic human need to fulfill their dreams and build self-purpose. Yeah, that’s right, we made a Twitter application.

OMG, WHAT DOES IT DO?
It lets you free yourself from words, phrases, third party services and people you’d rather be without.

WTF, HOW DOES IT DO IT?
Through a tangy tasting code two very talented programmers, Elin Leckström-Schmidt and Kim Persson put together. Seriously though, it’s a textfilter. It removes tweets that match your filter.

LOL, WHEN CAN I SEE IT?
Right now. Visit www.gtfoomtf.com  and start filtering out irrelevant stuff. Like #GTFOOMTF for instance.

Too long; didn’t read-version:

• Social media is filled with irrelevant stuff.
• Filter it out with our shiny new gadget, GTFO of My Twitter Feed.
• Example: Get rid of irrelevant words, phrases, automated posts and people.
• We want this to become standard, like e-mail rules. Simple and effective.
• Don’t sleep on this. Don’t even ponder. Go. Experience bliss! In our lifetime!

/Hugz & kisses
Volontaire

Snart är vårt första år som byrå över. Det måste summeras, reflekteras och framför allt tackas en hel del. Här kommer därför ett stort tack (och varma kramar) till alla som under 2009 hjälpt oss att vara Volontaire.

1. Malin Berg, Henrik Bohman och Elisabet Fischer för att ni pitchade på det globala Adidaskontot. Helt öppet, inför alla. Ni fick en nominering i 100-wattaren, silver i Spinn, brons i Eurobest och den globala reklambranschens respekt. Vi lyfter på hatten.

2. Alla ni som deltog i sommarkursen Volontaire ¹⁰⁰ och förbättrade världen: Emerentia Leifsdotter Lund,Kim Andersson, Philip Jonzon Jarl, Anders Nyberg, Anders Rundqvist, Gustav Jerlardtz, Emil Forsén, Marcus Sjögren, Linn Bergman, Linn Styrwoldt, Mikael Jonsson, Viktor Jacobsson, Robin Günter, Elin Aram, Stephanie Moradi, Patrik Beskow, Fredrik Mattsson, Adriane van Segguelen, Daniel Norén, Carl Hallberg, Peter Röjhammar, Janna Norberg Bernspång, Erik Gollne, Mia Berg, Henrik Bohman, Jasna Ceric, Per Torberger, Johan Loman, Sanna Pahlavani, Hedvig Myhrman, Anders Häger Jönson, Stefan Leijon, Christian Hammar, Ämeli Hansson, Ronnie Johansson, Linn Sundqvist, Hanna Rönn, Mikael Carlsson, Josefine Thronell, Leo Magnusson, Mai-Li Hammargren, Erik Yström, José Hernandez, Malin Berg, Christian Lundh, Robert Höglund, Alexander Forsén, Sophie Truedsson, Alexander Hederby, Johan Lövblad, Marcus Bergström, Christofer Weider, Desiré Engström och Shahan Lilja. (Ett extra tack till Sarah Fridlizius, som nu jobbar hos oss!) Ni gav oss er tid. Ni får en djup bugning tillbaka.

3. Leo Magnusson, Magnus Klang, Charlotte Karlberg, Leon Burling och Mikael Török för att ni vill ta det estniska popbandet Apelsin till den nigerianska staden Jos. Ni är inte kloka.

4. Petter Prinz och Kalle Hagman för att ni gjorde en juicepress av en Brämhultsflaska. Det blev ett helt nytt pantsystem till slut.

5. Johan Kikas, Peter Holm, Jonas Tränk, Karin Zingmark, Karin Ljungstig, Hans Skarplöth, Kaj af Kleen, Mark Majzner, Ola Persson, Maria Sparr, Krister Udd, Nils Erik Engström, Arne Johnsson, Mattias Fahlén, Karin Kronborg, Karl-Oskar Tjernström, Christina Olsen, Thomas Anderfelt, Robert Aderbauer, Anna-Klara Lindskog, Peter Nilsson, Cathrine Ossborn, Charlotte Boij, Johanna Hall, Daniel Vaccino, Dan Lennhammar, Jeroen Gulickx, Nils Ekstrand, Johan Lopes, Johan Lindqvist, Monia Johansson, Jenny Ljungberg, Mike Rooseboom, Sara Englund, Per Fransson, Per Ellingsen, Jessica Löwenhielm, Lina Hansson, Lasse Camehagen, Amanda Harrison, Erik Wåhlström, Saila Ström, Margareta Hällqvist, Sarah Tjellander, Micke Rosén, Ivo Akabaliev, Camilla Blomqvist, David Sundin, Jacob Åström, Hans Hovmöller, Tomas Nöjd, Anna Öster, Anne Carp, Eva-Lena Karlsson, Ylva Strindlund, Ola Ahlvarsson, Fanny Zakrisson, Emma Ångström, Malin Johansson, Niclas Fröberg, Anders Hedgren, Martin Kjebon, Marcus Kurn, Staffan Ryberg, Joanna Sundström, Ebba von Sydow, Anne Cederhage, Magnus Jakobsson, Ulf Enhörning, Annika Berner, Victor Pyk, Martin Löfqvist, Olle Nordell, Johan Loman, Lotta Lundgren, Martin Johansen, Karl Wikström, Kristoffer Triumf, Emily Augustson, Alfred Malmros, Ninni Lundblad, Sara Haag, Mårten Evers, Max Larsson von Reybekiel, Alexander Aaseby, Sebastian Aaseby, Anders Fransson, Fredrik Kjellgren, Joakim Kaminsky, Karin Ernerot, Mauricio Molinari, Olle Lindgren, Martin Gumpert, Marcus Gners, Erik Undéhn, Fredrika Palmstierna, Mattias Åkerberg, Anna Röst, Philip & Bez, Molly Karlberg, Nina Åkestam, Joakim Labraaten, Roberta Ellingsen Holm, Calle Sjönell, Frida Björkman, Calle Wahlström, Magnus Brodd, Bugge Zetterberg Odh, Bon-Hee Nilsson, Erşan Çürüklü, Michaela Pålsson, William Easton, Carl Ewald Jannerfeldt, Cecilia Dufils, Martin Cedergren, Nicke Bergström, Christopher Hansby, Giorgio Cantù, Hayri Er, Devi Brunson, Emanuel Sidea, Fatih Okan, Felipe Montt, Anna Romson, Sofia Strömberg, Barbro Ohlson Smith, Frédéric Raillard, Farid Mokart, Martin Lundgren, Henning Wijkmark, Lennart Claesson, Charlotte Lund, Dragana Vujanović och Viktor Bolin för att ni inspirerar oss, utmanar oss och finansierar oss.

6. ”Anonym”. För alla skratt och ofrivillig motivation.

7. Tidningarna Resumé och Dagens Media för att ni skrev om oss när vi förtjänade det.

8 . Tidningarna Resumé och Dagens Media för att ni skrev om oss när vi inte förtjänade det.

9. Alla ni som umgås med oss på Twitter, Facebook, Wordpress, Delicious, Flickr, Slideshare, Vimeo och Google Wave.

10. Alla ni som umgås med oss IRL (Särskilt Tor Rauden Källstigen för ljud och ljus).

11. FRA, Komm och andra märkliga organisationer som tittat, lyssnat och stört sig på oss.

12. Vår hiss som trollat bort möten, besökare och all rimlig logik. Extra poäng för psykbrytet du framkallade hos eleverna från Johnson & Wales i somras.

13. Telefonväxelsystemet ”Telia Centrex” för att du är som du låter: elak, talanglös och hjärndöd.

14. Vår fasta telefon för att du tog över där Centrex slutade.

15. Alla som skickar bluffakturor. Ni är kul. Hoppas att ni gillar ”motorcyklar”.

16. De begåvade hyresgästerna av vårt skrivbord: Raoul Galli, socialantropologen som tittade på oss. David Morgenstern, psykologen som lyssnade på oss. Jonas Lidman, Kaospiloten som tävlade med oss i innovation. Bengt Vernberg, Testfaktas grundare som, well, testat oss. Jimmy Lindh som programmerade. Rebekka Quiroz Wiberg som sytt fina saker hos oss. Dan Berglund som gjorde den finaste filmen (premiär i januari på kontoret!). Och Ana Londono, som designar skor hos oss just nu. Ni lär oss så mycket.

17. Malin Åkersten Triumf för att du följde ditt hjärta.

18. Madame Börje för att du är ”Kicki” och ”Kerstin” (och förmodligen vet vad det betyder).

19. Våra vänner Taxi Taxi!, Jonathan Johansson och Markus Krunegård för att ni fyllt vårt kontor med bra musik.

20. Peter Englund för att du skrev om French 75 och därmed väckte vår längtan att förstöra champagne. Lite för ofta.

21. Systembolaget och Ryska Posten som levererade nämnd champagne tillsammans med ohipp öl och torrt tyskt vin.

22. Jesus Kristus, Guds son.

23. Piratebayrättegången som gav oss chansen att göra något 4 the lulz.

24. Reklam The City för att du fick Calle att skratta en hel förmiddag (OBS Sant).

25. Akademiska Roddklubben för att du nästan dränkte halva byrån (OBS Sant).

26. Johan Östlund för att du är en sann gentleman av rätta virket.

27. Igor Zimmermann för ”däggdjuren”.

28. Dan Morén för den där whiteboarden som vi fått, men glömt att hämta.

29. Studenterna på Berghs, Beckmans och Handels för att ni är framtiden.

30. Korea. För Bibimbap.

31. Dåren rakt över gatan som tycker att vi jobbar för sent på kvällarna. Köp en rullgardin.

32. Polisen som använde våra lokaler som stake-out.

33. Rutan. För att du limstiftar heltäckningsmattan, din bitch (bokstavligen).

34. Kanye West.

35. Du som läser det här. Tack.

/Volontaire

Hej allihop. Det pratas mycket om ”det nya” just nu. Jag hämtar en historiebok, så pratar vi lite om det gamla istället.

Här är en graf över dominerande kommunikationsformer de senaste 37000 åren. Som vi tydligt ser, har det som lite slarvigt kallas Konversation varit det främsta sättet att kommunicera i ungefär 36900 år. Under 1900-talet dominerade det som lite slarvigt kallas Massmedia. Det massmediala envägsbudskapet var ett alldeles utmärkt verktyg för tillverkning och distribution av lögner (Se Propaganda i nämnd historiebok). Under andra halvan av 1900-talet skapades det som lite slarvigt kallas Internet. De senaste 15 åren har denna nya tekniska plattform visat sig vara ett utmärkt verktyg för det gamla sättet att kommunicera, med den betydande skillnaden att all information är tillgänglig för ungefär 1,5 miljarder människor hela tiden och därför sprids mycket, mycket fortare än för 37000 år sedan.

Om vi ersätter ordet Information med Makt, upptäcker vi ganska fort att det inträffat ett maktskifte som utmanar samtliga 1900-talsstrukturer. Skivbolaget är en 1900-talsstruktur. TV-kanalen är en 1900-talsstruktur. Reklambyrån är en 1900-talsstruktur. Vi är mellanhänder mellan tillverkare och användare. Och om vi vill ha vårt existensberättigande förlängt, bör vi omformulera våra respektive verksamheter till att tillföra mer än vi tar i anspråk.

I vår specifika yrkeskår kan vi till exempel sluta tro att vårt jobb handlar om att sända ut kontrollerade budskap till passiva, potentiella konsumenter i form av reklamkampanjer i köpta mediekanaler och istället fokusera på att ge människor något användbart att prata om istället.

Det är spännande. Det är roligt. Det är relevant. Men det är inte nytt. Och det är inte revolutionerande. Det är en återgång till hur världen såg ut innan Joseph Goebbels.

/David

Vi brukar ställa oss frågan ”ok, men är det konst?” som kontrollfråga på våra förslag till reklamlösningar.

Det är såklart inte så ofta man, ens med riktigt god vilja, kan kalla reklam för konst. Vill därför ta chansen att låta Peter Englund bjuda på en metafor för det vi menar. Så här beskriver han propagandakonsten i Tyskland och Sovjetunionen i sin bok Brev från nollpunkten:

”…det som de lämnat efter sig är kitsch, ren och oförfalskad kitsch. [...] Frågan är då varför dessa regimer hade en sådan förkärlek för hötorgskonst? En del av svaret har nog med kitschens egen natur att göra. Det som gör kitsch till dålig konst är inte bara att den på ett så okänsligt och ointelligent sätt imiterar äldre stilar. Den blir också dålig konst för att den är så sluten. Det finns ingen plats för betraktaren. Det finns ingenting kvar att tolka eller tillägga. Och just detta gör givetvis kitschen både lockande och användbar för en totalitär regim. Kitschen samtalar aldrig. Den predikar bara.”

Ersätt ”kitsch” mot reklam och ”regim” mot valfri marknadsavdelning i texten ovan. Det är därför vi (och majoriteten av jordens befolking) har lite problem med traditionell reklam. Oftast. Ibland blir det ju riktig konst (ok, kommersiell konst) som vill samtala och bli kompletterad av betraktaren.

Alltså, viktig fråga: ”Är det konst?”

/Patrick

Vi träffade ett företag för några veckor sedan. Jag gjorde research inför mötet och kunde konstatera att det mesta såg, ur ett Volonatireperspektiv, oroväckande bra ut. Produkten är lagom innovativ. Varumärket håller i stort vad det lovar. Service, pris och affärsmodell känns sund och modern. Företaget går dessutom strålande och verkar ha framtiden för sig. Det enda som haltar rejält är deras reklam. Den är riktigt usel. Vi kunde konstatera att de klarar sig bra trots sin reklam. (Det här är inte precis drömförutsättningar för en byrå som inte tror att reklam är lösningen. Mötet gick ”sådär”.)

Men, det fick mig att tänka på hur det kommer sig att de klarar sig så bra trots sin trista reklam.

En populär hållning i vår bransch är att den här typen av företag går miste om en större affär (som ”bra” reklam automatiskt tydligen skulle medföra). Det stämmer säkert oftast, men är det en sanning? Den här typen av företag går bra därför att de levererar bra produkter till många människor som talar om dem i goda ordalag. Den enkla sökning som jag gjorde för att kolla konversationen på forum och bloggar visade att de flesta tycker om företaget och rekommenderar andra att nyttja samma tjänster. De har kort sagt riktigt bra rykte.

För tusen år sedan, innan internet, så kunde det här (usel reklam, strålande försäljning) vara ganska svårt att förstå. Word-of-mouth var inte ett begrepp och ”ryktet” var mest rykten. Nu är dessa mekaniker, människors konversation kring produkter och företag, synligare (och därför lättare att förstå) men också: den har blivit ännu viktigare än någonsin tidigare. Alla pratar med alla och deras konversation har stor betydelse för vad vi väljer att köpa. Det är därför Volontaire ställer sig frågan ”vilket är samtalsämnet” (och inte ”vilket budskap”). Det är därför vi är så jobbiga med att kräva att våra kunders produkter levererar mer än reklamlöften. Det har helt enkelt blivit för dyrt att ljuga. Och lögnerna genomskådas för enkelt.

När vi säger ”Vi vill inte förändra världen, den har redan förändrats” så är det precis det här skiftet vi pratar oss harmynta om. Slutkunderna har fått en ny typ av inflytande över företagen. De har makten.

Därför är det smart att ha detta som utgångspunkt på marknadsavdelningar. Ge dina existerande kunder en anledning att tala gott om dig så rekryterar deras rekommendationer fler kunder än på det gamla sättet. Deras konversation är där oavsett, sökbar för alla. När grundleveransen är fixad så är det eventuellt dags att tänka på reklam.

Därför blir dagens tips följande: Häll kontrastvätska i kommunikationen. Titta på dina kunders konversation. Den är viktigare än du tror.

/Patrick

PS. Det finns såklart massor med exempel på hur riktigt verkningslös riktigt ”bra” reklamkan vara. Kommer att tänka på urgamla ”Lotto Åke” och ”Knäckehäxan” som båda var prisvinnare men som ändå inte levererade sälj. Det var ju knappast reklamens fel att den inte fungerade. Det var nog produkterna som var ”fel”? DS.

Läser här en artikel där Jonas Leijonhufvud ser någon sorts samband mellan Viasat och Comhem. Jonas menar att Comhem minsann satsat ”hundratals miljoner” på att förbättra sin kundtjänst och (förmodligen bättre) fått ut det i pressen.

Sanningen är att Comhem har skapat två tanter (Judit & Judit). Dessa två reklamtanter figurerar sedan i reklamfilmer där Comhem ”pratar” om förändring. Det är samma Comhem som gick under jorden när 800.000 kunder blev av med TV, telefoni och bredband. Ironiskt nog precis samma dag som de fick ut sin artikel i SvD.

Kanske skulle fler tusenlappar (av miljonerna) gått till att berätta hur kundsupporten ska bete sig i liknande situationer?

Jonas uppfinner trenden ”pudelreklam” och använder exempel för att driva sin tes. Vad har ett företag som går med vinst (Viasat) med dödsboet Saab att göra? På vilket sätt sitter skandalomsusade AMF och Viasat i samma båt? Det finns inga likheter.

Men Jonas har rätt. Viasat vill förändra sin produkt så att den matchar framtidens behov. Nej, det går inte dåligt för Viasat. Det är inte därför man vill ta sina kunder på allvar och faktiskt fråga dem hur de vill ha det. Det finns fler studier än SKI som visar exakt hur underkänd kategorin är. De är alla övertydliga. Tro mig, det handlar om mer än kundtjänsten. Mycket mer.

Viasat lanserar ikväll sin strategi för att göra denna förändring. En del saker kommer att ske snabbt, andra kommer att ta längre tid. Alla kan se filmen trots att den primärt vänder sig till de anställda på Viasat. Det är inte pudelreklam. Faktum är att det inte ens är reklam. Det är övertygelsen att det är trovärdigare att handla, öppet, inför sina kunder, än att uppfinna gulliga reklamtanter, Teliapappor som bloggar från lajv eller Boxer-Robertar som vill dejta Juditar på Twitter.

Det är nämligen ett ganska larvigt beteende.

Fixa produkten först, prata senare om det behövs.

/Patrick

Viasat har tänkt sig att som första operatör göra det som resten av deras kategori struntat i. De tänker förändra sin produkt så att den möter de förväntningar som kunderna har. Alla samlade studier ger (samtliga) TV-operatörer underkänt. Folk ÄR missnöjda med det mesta. Från innehåll till priser och leverans. Alla aktörer vet om detta men få (SVT Play undantaget) gör någonting åt problemet. Viasat har som främsta intresse att leverera produkter som folk faktiskt vill ha. (De vill nämligen kunna tjäna pengar även om fem år.) Som resultat av det så har Viasat dragit igång ett förändringsarbete där man genomlyser hela produkten, från hur en faktura ska se ut till hur man ska förhålla sig till VOD-tjänster och ickelinjärt TV-tittande. Volontaire hjälper till, såklart.

Därför är det underhållande att läsa följande blogginlägg av någon som kallar sig ”One That Knows”.

Inlägget är en stilstudie i att inte förstå vad framtiden handlar om gällande öppenhet och transparens. Det är också ett bra exempel på hur människor reagerar när de ”mister kontrollen”. Rädsla för backlash och negativ WOM målas upp som troliga scenarion. Är det inte tröttsamt? Jo, det är så oerhört tröttsamt. Igen: man somnar.

Frågan är dock vad problemet är? De som likt ”One That Knows” vill köpa TV av företag som fortsätter att sopa problemen under mattan har alternativ. En massa alternativ.

De ena är samma gäng som tillsammans med Hollywood indirekt stämmer brallorna av sina egna tittare istället för att ta fram bra lagliga alternativ.De andra är experter på reklam och ljug. Det är knappast framtidens TV de säljer.

Viasat har en annan strategi. De tar hand om ett problem som hela kategorin lider av. De gör inte ”Det sämsta med Viasat” som en kampanj för att kortsiktigt ragga nya kunder. Istället börjar de hemma hos tittarna. De tänker ta deras synpunkter på allvar.

6500 personer har hört av sig till Viasat på mindre än fem dagar. Det är en bra start.

/Patrick

Varför tillbringas det så mycket tid till att gilla saker som redan har hänt? Det gamla trötta? Nostalgi är gulligt men knappast en konstruktiv strategi i en värld som förändrat sig så radikalt gällande allt som har med information och kommunikation att göra. Att missa hur förutsättningarna har förändrats för oss och företag (och fortsätta göra samma sak) är väl tjänstefel? Avfärda nya kommunikationstekniker som värdelösa, bara för att man inte ens orkat försöka förstå dem…

Att titta på sin samtid och försöka förstå dess zeitgeist borde vara reklambyråns paradgren? Hur ska vi annars kunna ge våra kunder råd om vad som är kommersiellt gångbart? De byråer som inte fattar det kommer att bli reducerade till konsulter som ”ritar fint” eller eventuellt några som gör roliga, svindyra sketcher i reklamblocken. Hur kreativt är det? Nej det är inte så spännande.

Philip skickar mig ett manifest från avgångsstudenter på Berghs. Det lyder:

”Vi kommunikatörer är överens om väldigt många saker. Till exempel att det hänt en hel del med vår värld de senaste åren. Ett nytt medielandskap gör att vi håller på att förlora en massa saker vi tycker om. Det första är kontrollen. För visst är vi alla överens om att konsumenten har mer makt än någonsin. T.om. större makt än vad vi själva har.” “En annan sak vi förlorat är våra vanor och mönster. De kommunikationsmodeller vi så länge förlitat oss till fungerar inte längre. De medier vi behärskade är plötsligt hotade och ifrågasatta. Vi kan inte göra som vi alltid har gjort. Vi är överens om att lågkonjunkturen är smärtsam och att vi inte längre har chansen att ta några kreativa risker. Men framförallt har vi förlorat vår trygghet. Och det sprider förvirring och rädsla. Vi är överens om att allt är “svårare nu”. Men. Vad har vi egentligen vunnit? På den frågan har vi inga och tusen svar. Det är det som Berghs Live handlar om. Vi har vunnit en helt ny värld av mediekanaler. Vi har vunnit oändliga möjligheter att engagera konsumenter. Att prata med dem och få ett svar. Vi har faktiskt vunnit en helt ny konsument som är smartare och mer påläst än någonsin. Allt det har vi vunnit. men det är bara en bråkdel av det. På Berghs Live försöker vi hitta så många av dessa bråkdelar vi bara kan. Nya möjligheter, nya vägar och nya utmaningar. Under Berghs Live struntar vi i det vi har att förlora. Vi lägger problemen åt sidan och koncentrerar oss på lösningarna, med den återkommande frågan “Vad har vi vunnit?”. Och kanske kan vi tillsammans komma överens om nya och bättre saker. För det är vad Berghs handlar om. Möjligheter.”

Ovan beskriver det maktskifte som Volontaire predikar. Det är samma maktskifte som faktiskt startade Volontaire. Öppen fråga: Vem väntar på din nästa reklamkampanj? Vilket är ditt favoritreklambudskap? Reklamspam gör väl ingen glad? Smarta företag gör alltså motsatsen: de bejakar samtalet, konversationen och sammarbetet. De vet att handling alltid spöar löften. De slutar titta på konsumenter och målgrupper och ser istället människor. De fattar att de måste bidra med nytta inte erbjudanden. De förstår vad som krävs för lojalitet – de måste själva vara lojala.

Det är alltså glädjande att läsa studenternas manifest. Framtiden är säkrad. De har fattat.

Ironiskt dock att just dessa elever har den dubbla oturen att kliva ut till både en lågkonjunktur OCH reklambransch som inte orkar anpassa sig till den verklighet som eleverna beskriver. Det man önskar sig nu är att Volontaire får sisådär 50 nya kunder så att vi kan anställa hela årskullen på ett bräde. De skulle ju få det så mycket bättre hos oss.

/Patrick

Ett av Volontaires favoritexempel på ”nytta som blir kommunikation” är ”The Best Job In The World” snidat av reklambyrån CumminsNitro.

Idag kommer jag hem från Volontaire och slår på TV4 nyheterna där några minuter går åt till att berätta om att ”Världens bästa jobb” nu är tillsatt.

Enligt Reuters så har Queenslands turistminister Desley Boyle konstaterat att ”the worldwide response to the A$1.7 million marketing campaign had been phenomenal, generating more than $70 million in publicity value.”

Över 30.000 bidrag från mer än 200 länder…

Det låter väl som bra investerade reklampengar? Vi på Volontaire kan bara instämma i att det förmodligen är bättre att lägga pengar på denna typ av satsning än att lägga dem på ännu en trött reklamkampanj. Det är bättre att hamna i nyheterna än i Campaign. Är det ”nytta” att anställa en person vars enda uppgift blir att dokumentera alla fördelar med ett resmål än att trycka ännu en ny katalog? -Ja. Är det relevantare? -Ja. Är det mer spännande att planera sin resa till Hamilton Island nu (och kanske kolla in Ben S. twitter och blog innan?) -Ja. Är det Innovativt? -Nej det är det ju inte, så gör vi ju redan själva, eller hur? Från Fejjan till google. Det är bara lite synd att nästan inga företag verkar bry sig om det. Men det håller på att ändra sig.

Det var för att hjälpa fler företag att tänka i dessa banor som vi startade Volontaire.

Länge leve konversationen – Människor emellan.

/Patrick

Någon undrade när ”det ni gör kommer att synas” och hoppades att det kommer hålla måttet. Samma man konstaterade att vi på Volonatire ”iallafall är bra på PR” och undrade vad vi gör egentligen. Alla som jobbar här vet att vi har att göra på dagarna (och kvällar/nätter) med att resultatet kanske inte kommer att synas i TV eller på sidan tre. Till alla dem som undrar vad vi gör – sluta leta på fel platser.

Leta inte efter ”reklam”. Nu är det ju inte så att Volontaire vägrar göra reklam (då och då händer det), det som däremot aldrig kommer att hända är att byrån tittar på ett företags problem och letar efter en reklamlösning på problemet. Det är ju så sällan lösningen ligger där.

Måste man vara reklamahatare för att jobba på Volontaire? Nej, men det hjälper.

/Patrick

Äntligen!

/Patrick

Hade man kunnat stämma detta mynt skulle det ha mycket att stå till svars för. Hål i fickorna och orsaken till snåla människors ryggproblem till exempel. Nu ska den äntligen bort och Volontaire tycker det är bra. Allra bäst blir det förstås om de små rackarna kommer till riktigt god nytta. Nyttan står Röda Korset för. Den mentala upcyclingen, idén kommer ifrån Volontaire.

/Patrick

Fick ett mail idag av den briljante herr Morgenstern (psykologen som vikarierade för Malin när hon satt i guldäggsjuryn) som löd som följer:

”I senaste upplagan av Wired så finns en riktigt intressant artikel på området finansiell transparens. Artikelförfattaren menar att dagens rapportering av bokslut och redovisning av de egna finansiella tillgångarna ofta tar formen av en ogenomtränglig massa av kryptiska data som alltid levereras i efterhand. SEC i USA hinner tydligen inte med att granska mer än 16% av inkomna årsredovisningar.

Vad han propagerar för är att i realtid och i en lättöverskådlig form redovisa data (exempelvis försäljningsstatistik, vinstmarginaler, antal låntagare som inte kan göra avbetalningar mm) för att därigenom öppna upp för alla och envar att själva granska företagen och ev. upptäcka stora systemfel. På samma sätt som alla har möjlighet att agera journalister idag skulle det öppna för betydligt fler att agera finansanalytiker.

Apropå vår diskussion om kundägda företag så skulle detta kunna vara ett sätt för riktigt modiga bolag att visa ett engagemang för transparens, men också öppna för kreativa förslag från sina aktieägare och andra intressenter (i ett slag få 1000 gratis controllertjänster) för att vidarutveckla verksamheten.

Systemen finns nog redan idag, gäller bara att våga göra siffrorna synliga.”

Tänk nu om någon modig spelare i den finansiella sektorn skulle göra exakt detta…
Vore inte det väldigt självsäkert, modigt och banbrytande? Jo det vore det.
Det skulle dessutom vara extremt Volontaire.

Låt mig se… finns det något företag med behov av att fixa sitt usla rykte? …Som skulle behöva göra något radikalt för att återställa förtroendet? Jo det är klart att det finns.

/Patrick

Igår kom Sean Pillot de Chenecey aka Captain Crikey förbi världens gladaste reklambyrå och dricker lite kaffe. Vi pratade om the credit crunch och Sean berättade hur den påverkar människor i UK. PÅ det hela verkar det vara ”ganska samma lika” som här med oro och rejält minskad privatkonsumtion. En spännande infallsvinkel var att denna gång verkar krisen inte vara en sak som drabbar blue collars (arbetare) utan snarare verkar krisen drabba white collars (tjänstemän, kontor) i högre utsträckning denna gång… Sean kallade krisen för ”the first democratic economic crisis” och menade att den för första gången (?) drabbar dem som faktisk orskat den. Om det är så här vet jag inte, men helt klart är ju att det ser ganska nervöst ut i vår lilla ankdamm. Rykten om nerskärningar, uppsägningar och kollektiva lönesänkningar på reklambyråer är ju vardagsmat.

En annan sak han pratade om var hur en viss sorts konsumtion behåller sin ställning trots de dystra tiderna. Han såg två tydliga trender:

1. Private brands boomar…
2. Premiumvarumärken och lyxigare produkter klarar sig bra…

Tesen är att när folk i högre utsträckning stannar hemma istället för att gå ut på lokal så vill man inte offra det fina vinet eller den där osten som man brukat unna sig. Man vill inte offra dessa vardagens små höjdpunkter. I all övrig konsumtion vinner de billigare alternativen.

Ett exempel på vad det kan göra med varumärken i kläm är hur Innocent (reklamvärldens mest slitna varumärkes case) anpassar sig till de nya tiderna. Tydligen så lanserar sig i en billigare 1 liters tetraförpackning, med mindre ”innocent”-likt innehåll. Rationalen är att varumärket står för så bra saker att man tror att konsumenten kommer att köpa den trots att produkten levererar mindre…

Kanske är inte Innocent så premium som de tror? Eller hamnade just deras typ av produkt i ett konsumtionens ”ingenmansland”, alltså helt enkelt onödig vardaglig ”lyxkonsumtion”… Vem behöver det i kristider? Eller så bryr sig inte konsumenter om att det inte är en ”äkta” innocent?

Vad vet jag, men jag hoppas på det mindre giriga alternativet som inte urvattnar varumärken. Istället för att urvattna dem kanske man kan se hur man fyller dem med lite moderna värden ‘a la Volontaire. Hur naivt är inte det?

/Patrick

Ofta när vi pratar Volontaire så säger vi att företag ska sluta lova och ljuga och istället börja göra lite ”nytta”. Vi tror att det är trevligare och dessutom en bättre strategi när man letar efter nya kunder. Vad är då nytta? Ja… det beror på, men ofta handlar det om något så enkelt som att titta på sin produkt och sätta den i ett sammanhang där produkten får ny, mer relevant och spännande innebörd.

I andra fall så kanske produkten i sig har passerat sitt ”bäst före datum” och företaget borde lägga energi (och reklampengar) på att modernisera den. Då handlar det alltså istället om att sammanhanget, kontexten har gjort produkten omodern.

Jag kallar det ”Context Content” och det är inte svårare än att man först tittar på de två sakerna för sig (klädsamt kritiskt givetvis) och sen tar man en funderare på hur det hela ter sig tillsammans. (En undersökning eller två kan vara bra att ha i bakfickan också…) Ser de tillsammans mest ut som ett klassiskt reklambudskap så är det inget vidare betyg. Luktar det istället stoff till samtalsämnen människor emellan så är man på rätt väg. (Orkar man dessutom”handla” istället för att ”lova” så kan de dessutom bli trovärdig kommunikation.)

Ovan är alltså en busenkel modell för att uppnå slutmålet för kommunikation ‘a la volontaire: människors egna frivilliga engagemang kring företag och varumärken, samtalsämnen.

Exempel på motsatsen till lyckad Context Content är den amerikanska bilindustrin i dagens kontext. Produkterna matchar inte sitt sammanhang och då går det som det går… Ähh, ett exempel till: Wanja Lundby-Wedins kritik av giriga män i näringslivet blir svårslaget humoristisk i dagens AMF kontext.

Alltså: kan du inte ändra produkten (LO Wanja) eller sammanhanget (AMF skandalen) så kanske det är dags att placera den på en ny plats? Inget varumärke vill ju vara ett dåligt samtalsämne…

Låter det som flum och trams? Tänk själv på vilken roll riktigt spännande varumärken har. De ger oss något att prata om… i fikarummen och bloggar, i tidningar eller bara vänner emellan. Eller som jag skrivit tidigare ”Conversation is king, content (innehåll) is just something to talk about”…

Reklambyråer borde alltså spendera mindre tid på att snida budskap (= spam) och lite mer på att fundera på vilket samtalsämne man vill inspirera till. Det blir så mycket trevligare då.

/Patrick

Nu skänker vi bort Amnestykampanjen (eller ja…erhh…well, mest bilden) som användes för att sprida budskapet kring kvinnlig omskärelse. Det är inte så konstigt egentligen. Byrån tog fram en idé med syftet att belysa ett allvarligt ämne. Ju fler som fick reda på det, desto bättre. Spridning av idéen var alltså bra och spreds det gjorde den… Redan efter några veckor hittade vi rackaren (rosorna) på diverse bloggar, i andra världsdelar, ibland omgjorda eller översatta till lokala språk. Någon gjorde en egen kampanj med egna posters på samma ämne… Ingen tillfrågades, ingen fick betalt och förhoppningsvis kanske några flickor extra någonstans slapp genomgå denna hjärndöda sedvänja. Det får framtiden utvisa. Oavsett, spridning av budskap är ganska bra att uppmuntra om man arbetar med kommunikation. Vi kallar det volontaire, ”av egen fri vilja”.

Varför gör då Volontaire detta?

Dels som ett tydligt svar till alla dem som frågat oss ”hur vi skulle reagera på om man bara stal vårat arbete” i debatten kring TPB-rättegången. Är vårt svar tydligt nog?

Dels handlar det om att det är något sjukt med rättigheter generellt…

Tanken är förmodligen att en reklambyrå ska passa sig för att tala gott om fildelning eftersom vi själva i högsta grad lever i symbios med just copyright och rättigheter kring publicering i olika media? Sanningen är att dessa rättighetskostnader oftare hindrar oss från att göra ett bra jobb än tjänar några pengar (åt oss). Den som försökt styra upp en fotografering och tittat närmare på kostnader kring användandet vet vad jag pratar om. Det är svindyrt. 100′ för en enkel fotografering är inte ovanligt. Jag tänker inte sia om vad som vore en bättre modell men jag misstänker att det borde gå att fördela om kostnaden så att den tillfaller fotografen på ett bättre sätt? Oavsett, som det är idag så är det ju redan totalt omodernt och irrelevant…

Vi lägger upp bilderna på Flickr högupplöst så kan alla som vill använda den. Kom och plocka.

Vi får fundera på hur vi skall jobba med dessa frågor i framtiden givetvis, men det är ändå bättre att inse faktum och försöka leta efter en lösning än att göra som filmindustrin? Eller hur? Lite mer proaktivt tänkande kanske är bättre…

Sen är det kul att vårt arbete med Viasat gått bra och att de (Viasat) tillsammans med oss, sitter nu och går igenom vad som behöver förändras för att varumärket skall börja leverera på dess löfte. Inte i reklamen utan hemma i sofforna hos Viasats kunder. Spännande och exakt vad vi menar med ”skapa nytta” i kontexten av deras produkt. Vi tror nämligen att det bästa de (och vi) kan göra är handling, förändring, förbättring, snarare än ännu mer löften eller reklam. De som anklagar Volontaire för att ”bara prata” har såklart ingen aning om sånt och är ganska gulliga i sin skepsis. Reklam är nämligen silver, handling är guld. Viasats kunder lär bedöma om det vi sysslar med är bra eller bajs. De andra har ju internet att sura runt i.

Till dem vill jag säga: Kom och plocka.

/Patrick

PS. Givetvis har vi tillfrågat alla som berörts i framtagandet av kampanjen på salig Publicis. De håller med. Spridning är bra. DS.

Sitter och tittar på TV4’s morgonprogram. De intervjuar Mats Jansson: SAS übertrevlige, numera lönesänkta VD. Stackaren sitter i den obekväma positionen att styra över sorgebarnet Scandinavian Airlines (Systems). Tydligen skall SAS återgå till sin tidigare position som ”the Businessman’s Airline”.

Spontant så kände jag ”det var väl fan på tiden”…. men sen blir jag mer tveksam. Kom igen… Är det verkligen det mest ”moderna” SAS kan göra?

Jag jobbade själv med SAS när man införde den retarderade pay-offen”It’s Scandinavian” (”Scandinavian”…För vem…? Vad är det?). Jag tyckte redan då att det var ett positioneringstrick ”from the Crypt… Det var sent nittiotal och SAS sysslade mest med att leka ”Wallpaper” tillsammans med designbyråer och varumärkeskonsulter. Flygplanen smyckades med poesi i sval pantoneskala, Tyler Brulé flögs in… Pretto de-lux och fullkomligt ologiskt. Produktutvecklingen blev helt utan ledning och resten av bolaget följde tafatt efter. De som skyller flygindustrins problem på 9-11 måste ha sovit sig igenom hela nittiotalet. Tro mig, det investerades inte mycket i ”framtiden”….

Alltså; det ÄR glada nyheter att SAS tänker renodla sin verksamhet och produkter emot en tydlig målgrupp. Problemet är att 2009 åker alla till London, NY och runt halva jorden för tusenlappen, oavsett om du är ”affärsman” eller sjukvårdsbiträde. Var är målgruppen för SAS idag? Vem är idag vara villig att betala närmare 10′ för en biljett till London? -De som inte vill/har tid att stå i kö? (Lägg till 50 spänn så får du ”priority boarding” på Ryan Air…) …Skulle inte tro det. Lägg ner tanken.

Dags alltså för gammal hederlig punk! Gå ”all in” gör folkägandet 100%… Köp ut resten av ägarna om det krävs. Gör open source av eländet, utveckla smeten utifrån de som reser med produkten. Kolla in Boeing’s projekt ”Dreamliner” och skapa en produkt TILLSAMMANS med era kunder.

Helt klart mer spännande än att återgå till 80-talet. Dessutom är det billigare.

/Patrick

Fick ett tips av herr Orlic om en rapport ”som du borde läsa”. Det har jag nu gjort och jag vill gärna puffa för den så att fler gör detsamma. Här laddar du ner den.

”Fan fiction. Brand hijacking. Copyright misuse. Sheer devotion. Call it what you will, but we call it the blurred line between content creators and content consumers, and it’s not going away. We’re your biggest fans, your die-hard proponents, and when your show gets cancelled we’ll be among the first to pass around the petition. Talk to us. Befriend us. Engage us. But please, don’t treat us like criminals.”

På WeAreSterlingCooper.com hittar du ovan manifest skrivet av Bud Cadell (aka ”Bud Melman” – fiktiv vaktmästare i Mad Men på twitter). Det handlar om hur man ska behandla ett varumärkes allra trognaste fans. Det är också en inblick i hur twitter förändrar spelreglerna för de där rackarna som vi tidigare kallade ”konsumenter”. Snacka om motsatsen till passiva konsumenter…

Trillade även över den här trevliga bloggposten här om dagen: ”Vad skulle Google göra?”
Det här är en bok som man måste köpa speciellt eftersom de punker som räknas upp är exakt samma som vi berör i vår (nu tre år gamla volontaire keynote):

# Konsumentmakt. 24/7 uttrycks åsikter över hela världen, tillgängliga för alla. Detta ger konsumenterna ett omedelbart inflytande över alla sorters institutioner.

# Koalitioner. Människor kan på ett enkelt sätt i dag, utan att någonsin ha träffats, sluta sig samman och välja att stötta dig – eller gå emot dig.

# Internet = konversation. För företag (alla) är den stora frågan 2009 inte hur de kan marknadsföra sig på bästa sätt utan hur de kan konversera med omvärlden på bästa sätt. ”Markets are conversations.”

# Användarskapat. Att bjuda in konsumenterna att delta i produktionsarbetet och låta de tycka till, om allt, ger försprång.

# Nätverk. Det handlar om att bygga nätverk.

…! Det enda som saknas är ju HUR man gör för att bjuda in människor (och det är här vår simpla volontairemetodik kommer in.) … men det kanske står i boken, vad vet jag.

/Patrick

Bilden visar fyra modeller där olika inslag av ”gratis” är nyckeln.
Modellerna är gjorda av en bloggare och är i sig själv ett bevis för den fjärde modellen: Varför ”ger” någon bort en vara (modeller till Chris Anderson tex)? Modellen visar att valutan är ”reputation” dvs det erkännande bloggaren kommer att få genom att deltaga i processen.

I Volontaire, kallar vi ”reputation” för ”identitet”. Vi hävdar dock att identitet (resultatet av ”reputation” blir identitetsbyggande) inte räcker hela vägen om man söker efter att göra saker tillsammans med sina kunder.

Vi har därför en faktor till i Volontaire och det är ”makt” (inflytande).

Vår formel lyder alltså: Makt/inflytande + identitetsbyggande = deltagande… Det betyder att vi uppmanar företag att tänka på hur de kan ha praktisk nytta av sina kunder genom att göra saker tillsammans med dem istället för ”mot dem”. Hur? -Enkelt, ge dem inflytande…

Nog om det.

En fråga som dyker upp rätt fort när man pratar i dessa termer är ”men hur kan man tjäna pengar på det?” Ja, det är helt rätt, det finns inga pengar i att ge bort allting gratis. Man kan inte leva enbart på ”reputation”.

Det är bland annat med utgångspunkt från detta som jag tänkt ut Context Content™.
Jag hävdar är alltså att ”Content is king” inte stämmer längre… -Varför?
Därför att Content i sin rena grundform är snart tillgängligt gratis för alla.

Eftersom det innebär att man inte längre kan ta betalt enbart för leveransen av content så måste det till nya värden som kan skapa den exklusivitet som krävs för att kunna ta betalt för det..

Lite så här:

Channel Content = platsberoende (fysiskt)
Live/new Content = Tidsberoende (fortfarande exklusivt content, men begränsat, allt kan inte vara live eller nytt)
Context Content™ = Emotinal (Innehåll som via tillförd kontext/tolkning fått ny innebörd och därmed helt nytt värde.)

Exempel: ”I have a dream” (trist content).
Lägg till Martin Luther king (trevlig kontext) och resultate blir helt ny innebörd = Context Content™

Det jag gillar med detta är att innehållet inte bara fått ”lite ny innebörd” utan att det har fått ett nytt högst reellt värde. Den som kan erbjuda sådana värden kommer att kunna ta betalt för dem.

Därför borde framtiden för företag att ge sitt ”content” ny kontext. Och med det menar jag lite mer än bara ”kreativ förpackning av content”.

Men det är bara en liten aspekt av Context Content™. Jag återkommer med andra.

Tills dess: Context Content™ is king.

/Patrick

Vi har hakat upp oss på ordet konsument en längre tid. Dels för att det stipulerar en sorts passiv person men också för att det blottar en, för oss, främmande människosyn. För några år sedan lanserades ordet ”prosumer” som ett försök att knyta ihop säcken lite. Ordet bildas av ”producer” och ”consumer” och är väl ok. Problemet är återigen dess könlösa klang.

Jerry Michaelski, mannen bakom ”Release 1.0,” skriver:

”If you look in Webster’s Dictionary, to consume is to destroy, often waistfully, as in the building was consumed by fire. So I would submit to you that we never consume a movie, or consume a phone call, or consume a news paper. What we do, if we do it right, is read an article in the news paper and think of a friend who would be really interested in the artice and forward the article to him. Or watch a movie and then the next morning, talk about the movie with colleagues as a way of building relationships and sharing what we think about it and learning more about each other. So even when we consume a meal, even when we eat something and it is destroyed or at least processed by us, we’re on a date, we’re on a job interview, we’re nourishing ourselfs, we’re not really just destroying it. And the problem with the word consumers is that it narrows us down to just that function, of us as gullets with wallets and eye balls. That’s it. That’s all treating us as consumers really thinks of us. It’s not interested in our lifes, the fact that we have a life and we’re trying to get things done and sometimes have problems and don’t want to buy the little shiny thing dangling in front of our faces but actually need some help getting things done. When you see people not as consumers but as humans, it changes the way you think about what you deliver for them, it changes the notion that you’re going to know more than they do about what they need in their lifes. It changes your relationship to them in many different ways.”

Fint sagt. Nu återstår att döpa denna nya kons… xxxxx…… till något.

…”Människor” kanske?

/Patrick

Första veckan på VÅR nya byrå (ok, snarare tre dagar).

Det började med en lätt förvirrad flytt i helgen och fortsatte på måndagen med byråns första ”måndagsmöte”. Så långt konventionellt och förutsägbart alltså. (Det här med måndagsmöten känns lite väl analogt…)

Vi sitter runt ett stort bord, provisoriskt byggt av gamla bokhyllor från H&C. Det är dessutom flyttlådor mest överallt. Det ser intressant ut. Men det känns bra. Mammalediga Malin är saknad men dyker givetvis in och hälsar på. Sanna avslöjar riktigt goda nyheter (!). Ett mail ifrån den nya kunden dimper ner. Dom meddelar att vi (ja, snarare Hahn ”heavy industries”) är bäst.

Vi är bara nio personer ännu, men vi har, enligt vårt sätt att se det, 9.2 miljoner kollegor. (Eller sex miljarder beroende på hur pretto vi orkar vara.)

Vi sitter och pratar om Volontaire. Vad det är och vad det inte är.

Vad är Volontaire? Det är en byrå. Förmodligen kommer vi att kallas en reklambyrå. Volontaire är dessbättre också ett synsätt, en metodik och en filosofi. Egentligen skulle jag vilja kalla det en ideologi men det är för knepigt att förklara.

Vad är Volontaire inte? Det är inte en religion. Inte heller något ”nytt” i den mån att vi uppfunnit något. Det är inte någon ”sanning” för evig tid. Det är inte heller ”DYI”, ”C-gen marketing”, ”Web 2.0 com”, ”Permission marketing”, ”Halo marketing”, ”buzz marketing”, ”viral marketing”, ”Brand engagement”, ”branded content”, ”Consumer Content”…

Volontaire är erkännandet av det vi ser omkring oss: Maktskiftet. (Den som beskriver det bäst är Clay Shirky i sin senaste bok ”here comes everybody”. Karln är ett geni.)

Om ”information är makt” och alla har fri tillgång till den… borde inte det leda till en del förändringar i hur företag kommunicerar? – Jo, just det, förmodligen… Volontaire tar avstamp i detta erkännande.

Vår ideologi omfattar tre nivåer:

Människor enligt Volontaire:

Vi har har öron men gillar också att bli hörda. Vi har har ögon och vill också bli sedda. Vi har har en mun och vill få uttrycka oss. Vi har alla har en hjärna och gillar därför inte att bli behandlade som idioter. Vi har alla har ett hjärta som behöver fyllas. Vi är dessutom i grunden sociala varelser som vill varandra väl…

Samhället enligt Volontaire:

Information är makt. Information är idag tillgänglig för nästan alla. Hela världens befolkning har börjat kommunicera och interagera med varandra. De utbyter information. Det får underbara omdanande konsekvenser för alla befintliga maktstrukturer. Revolution.

Företag enligt Volontaire:

Eftersom vi har tillgång till information på ett sätt som vi aldrig tidigare haft, ifrågasätts också budskap och köpta meddelanden i en helt ny utsträckning. Informationsmonopolen som företag och media hittills besuttit har fallit. Företag borde därför bejaka sina kundernas intresse, engagemang och se det som en viktig tillgång. Men engagemang kan inte köpas, bara förtjänas.

Tja.. typ så.

/Patrick