Priset för vår hälsa

Förstora

Dyrköpt medicin.

Ni missade väl inte Ekots scoop förra veckan, om Astra Zenecas oetiska tester för att vidareutveckla schizofrenimedicinen Seroquel?

Eller så gjorde ni det. Avslöjandet kan inte betecknas som en snackis precis, så här en vecka senare. Vi har fullt upp med bonusskandalerna.

Men jag kan inte låta bli att känna att det är sorgligt. Att vi inte bryr oss mer.

Svensk-brittiska läkemedelsjätten Astra Zeneca rekryterar schizofrena patienter i Ryssland, Ukraina, Polen, Bulgarien och Indien.

Astra har visserligen bara några få procent av sin läkemedelsförsäljning i dessa länder, men utförde förra året 45 procent av sina läkemedelstester i Sydamerika, Asien och Central- och Östeuropa.

Där är det nämligen inte lika dyrt att utsätta människor för medicinska försök som det är i Sverige.

För att pröva hur väl medicinen Seroquel kan förebygga återfall, fick patienterna inte längre ta sin vanliga medicin under experimentets gång.

Sedan fick hälften fick den nya medicinen, medan resten fick placebopiller.

Och resultatet av undersökningen?

36 personer drabbades av återfall i sin sjukdom, med risk för en permanent försämring av hälsan. En av patienterna begick självmord.

Det är så hemskt så det är inte klokt. Och en vecka senare har vi glömt.

Men att Scan kokade en levande gris, för att inte tala om alla onda dunleverantörer som ”levandeplockar” sina gäss …

Då ryter vi till, då är det dags för bojkott och namninsamlingar.

När det istället handlar om psykiskt sjuka människor som får sätta livet till för att vi ska kunna få ännu bättre mediciner och behandling, då är det plötsligt märkligt tyst.

Tydligen är vi beredda att betala priset för vår egen hälsa med andra människors lidande.

Åtminstone om de bor tillräckligt långt härifrån.

Inget hundår för Ann

Förstora

Manfred i skinnpaj med tillhörande tassklovar. Skärmdump från manfredofsweden.se

Världen är full av fantastiska affärsidéer.

I dagens DI berättar hunddesignern Ann Gärdsby om att lågkonjunkturen inte påverkat hennes företag Manfred of Sweden, som skräddarsyr svindyra hundkläder.

Tvärtom. Särskilt i USA är hussar och mattar som tokiga i Manfred of Swedens lyxiga kreationer, i form av till exempel en ängladräkt med vingar, en kristallprydd jacka i 100 000 kronorsklassen eller en bikerdräkt med tillhörande tassklovar …

Enligt DI är marknaden för hundtillbehör på stark tillväxt, förra året värderades den till över 400 miljarder kronor.

Det talar för att det finns plats för fler aktörer. Kanske läge att sadla om till hunddesigner alltså, om finanskrisen fortsätter att blåsa snålt kring knutarna?

Trosor på bordet eller i håret?

Förstora

Bonaqua, mer läskigt än läskande.

Just nu rullar en helt osannolik reklamfilm i flera kanaler, med Coca cola-ägda smakvattenmärket Bonaqua som avsändare.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta den, varken på Youtube eller någon annanstans. Men här är handlingen:

En blond kvinna håller en presentation inför några män i kostym. Av någon anledning ska hon ta upp något ur sin väska och oops – en röd spetsstringtrosa flyger plötsligt upp ur väskan och landar framför en av de gravallvarliga kostymnissarna.

Kostymnissen fångar genast upp trosan på sin penna(!) och låter den dingla framför sig med en frågande blick på den blonda kvinnan.

Hon försöker förskräckt rycka åt sig sitt underplagg, men mannen håller så krampaktigt i sin penna att trosan istället flyger iväg över konferensbordet och blir hängande över ansiktet på en av de mest grånade kostymsnubbarna.

”Känner du igen dig?” frågar nu en underfundig (kvinnlig) berättarröst och fortsätter med att svamla något mer, med extremt vag koppling till smaksatt flaskvatten, samtidigt som filmen spolas tillbaka för att visa ett alternativt händelseförlopp:

Den blonda kvinnan tar nu den röda spetsstringtrosan från kostymnisse nummer ett och använder den som hårband, för att sätta upp sitt blonda hår i en tofs!

Jösses vilken mycket, mycket bättre lösning på den trosor-på-bordet-problematik som alla kvinnor titt som tätt hamnar i. ”Känner du igen dig?” Ja absolut, verkligen!

Storåkers stod tillsammans med Acne film bakom en tidigare Bonaquafilm, som för 2,5 år sedan lyckades reta upp vissa eftersom den ansågs för läskig (Bonaquaflaska skrämmer slag på fotograf genom att korka upp sig själv och ta ett bett av en frukt).

Jag vet inte vilken byrå som står bakom Bonaquas senaste film, men klart är att den fullständigt utklassar Storåkers gamla film i läskighet.
 

Evin gör som Obama

Förstora

Många är de som velat utse sig själva till Sveriges egen Obama, efter den osannolikt lyckade valkampanj som ledde honom till Vita huset.

Men frågan är om inte ett 25-årigt kampanjgeni från Södertälje är den som kommit närmast hittills.

I dagens Resumé skriver Janne Sundling om Evin Cetin, som kandiderar för Socialdemokraterna till EU-parlamentet. Med hjälp av kampanjräven Thomas Johansson kämpar hon för att få tillräckligt många att kryssa för hennes namn i EU-valet.

Hennes Facebookgrupp ”Kryssa in Evin Cetin till Bryssel” har nu drygt 1700 medlemmar, mer än någon annan EU-kandidat. Och hon har under de senaste månaderna hunnit träffa 10 000 personer, genom att tala på kurdiska bröllop, som ofta har politiska inslag, och på pizzerior runt om i Sverige.

Vad säger man? Wow!

Evins bakgrund sänder också Obama-vibbar, med en mamma som är assyrier och en kurdisk pappa. Och hon har klokt nog insett att traditionellt valstugeraggande inte är speciellt verkningsfullt. Som hon själv uttrycker det:

Ska vi höja valdeltagandet måste vi nå ut på andra sätt. Jag har själv min bas i pizza-Sverige.

För att lyckas ta sig till Bryssel krävs det att 45 000 väljare kryssar för hennes namn, som står på 29:e plats på valsedeln.

Med det drivna nytänket borde ingenting vara omöjligt.
 

Har Konstfacks-Anna ballar av stål?

Förstora

Anna Odell talar ut i DN. Igen.

Jag skrattade högt flera gånger åt Ballar av ståls premiäravsnitt. Det är inget jag är särskilt stolt över, men det är väl bara att konstatera att jag är en ganska simpel människa som inte ryggar för den lägsta formen av billig humor.

Min man, och tydligen bättre hälft, var däremot inte det minsta road. Han påpekade att det fanns klara likheter mellan provokationerna i Ballar av stål och Anna Odells Konstfacksbluff, som jag minsann inte var det minsta road av när det begav sig.

När jag läser senaste intervjun med Anna Odell, det är andra gången hon får tala ut i DN, känner jag mig allt mer säker på att hennes experiment bygger på precis samma tema som Ballar av stål, om än ur ett betydligt kreddigare konstperspektiv.

På frågan om hon känner sig orolig över att en eventuellt fällande dom för falskt alarm, våldsamt motstånd, ofredande samt oredligt förfarande kan leda till ett fängelsestraff, svarar hon:

Det är klart att jag blir lite orolig men jag känner mest att det ska bli intressant att se vad det är för substans i anklagelserna. Jag står fortfarande för det jag har gjort.

Kaxigt värre.

Hon upplever dessutom att omvärldens reaktioner på hennes påhitt tyder på att ”konsthatet växer”. Men hon anser att hon fortfarande har stöd från Konstfacks ledning, även om det inte är så ”tydligt”.

Nej, något tydligt stöd kan man verkligen inte tala om efter Konstfacks rektor Ivar Björkmans pudel på DN Debatt för två veckor sedan.

Anna Odells kaxiga, något självgoda attityd till omvärldens reaktioner visar att hon målmedvetet filar och putsar på bilden av sig själv som nyskapande rebell. Hon verkar vara övertygad om att hennes kritiker kommer att tystna när hon slutligen visar upp resultatet av alla sina lagbrott.

Men jag gissar att hennes projekt i stället kommer att framstå som ett försök att vara med och kasta saker i huvudet på folk, i konstvärldens egen division av Ballar av stål.

Och risken finns att hon upptäcker att ingen skrattar.
 

Modebloggarens självkritik

Förstora

Clara Lidström, ganska underbar.

Jag kan bara inte sluta att hylla den kavata, norrländska modebloggaren UnderbaraClara. Till exempel nu när hon kommer med klockren självkritik mot det egna kollektivet:

… mångfald är ett sällsynt begrepp inom modebloggsvärlden. I alla fall i toppskiktet. För trots olika klädstilar är vi förvillande lika.  På bloggtoppens lista över de 20 största modebloggarna (där bland annat jag finns med) är bara en enda mörkhyad. Inte någon är överviktig. Faktum är att ca hälften av dessa tjugo bloggar skrivs  av modeller eller ex modeller. Nästan alla bor i Stockholm, alla har god ekonomi och kommer från överklass eller övre medelklass.

Hon tar upp problemet med att modebloggare ofta beskrivs som ”vanliga tjejer”, hur det skapar en skev bild av hur just en ”vanlig tjej” ser ut:

Ibland får jag kommentarer i stil med ”Du är så härligt kurvig och visar på ett sunt ideal”. Det låter ju fint, men faktum är att jag inte är kurvig. Jag är en slank storlek 38. Men det gör mig till en tungviktare i bloggsammanhang. Att kalla mig kurvig är ett hån mot alla som är kurviga på riktigt. För vad ska i så fall dom kalla sig? Feta?

Förhoppningsvis leder UnderbaraClaras kloka ord till att några av hennes mer eller mindre kurviga läsare korrigerar sin taskiga självbild. Om de inte istället fastnar i Googleannonsen för företaget Active Bust, som på sin sajt erbjuder ”en blandning av naturliga ingredienser som samverkar för att främja bröstvävnadens tillväxt”.

Annonsen ligger malplacerat ovanför kommentarerna till hennes inlägg och trummar in sitt budskap: ”Större bröst utan ingrepp. Naturligt större bröst utan kirurgi. Beprövad formel med goda resultat”.

Det tycks vara nästan omöjligt att befria modebloggarnas läsare från det tunga oket som dagens skruvade kroppsideal innebär.

Trots aldrig så goda intensioner.

Queer i livsstilsträsket

Förstora

Sedan DN.se lanserade sin nya form har temat ”livsstil” blivit allt mer påträngande så fort man är inne på sajten.

Och det är ju lurigt med den typen av artiklar. Å ena sidan mysigt och småputtrigt att frossa i söndagsbilagematerial som artiklar om hälsa, relationer, resor och recept.

Å andra sidan är det lätt att bli övermätt, efter den femtioelfte artikeln om skilsmässor.

Då piggar det absolut upp med en snygg transa som berättar om sina potensproblem. Vad kul att DN, helt utan att göra en grej av det, släpper in lite transexualitet på sina putsade söndagssidor!

Sedan upptäcker man att artikeln inte var det minsta queerbetonad, utan bara bjöd på en möjlig misstolkning av kombinationen kvinnoansikte och rubriken "Jag lyckas inte behålla erektionen".

Suck. Men lite uppiggad hann jag bli ändå.

Maciej får mig att gråta

Förstora

Maciej Zaremba

Sorgliga, lyckliga, rörande historier kan få mina ögon att tåras, oavsett hur illa skrivna de är.

Men en riktigt bra text kan handla om vad som helst – jag gråter för att den är så bra.

Därför är DN:s Maciej Zaremba min idol. Han bemästrar berättandets svåra konst, han har ett fantastiskt språk och ingen lyckas lika sofistikerat vända allmänhetens helljus mot relevanta ämnen.

Hans senaste artikelserie ”I väntan på Sverige” är bland det viktigaste jag läst. Fruktansvärt bra.

Fjärde delen av serien i dagens DN avslutas med historien om när några unga män med rakade skallar var på väg fram till några utlänningar på Nora marknad:

Ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Den avslutningen borde få fler än mig att falla i gråt.
 

G som i Gudrun Schyman

I dagens nummer av Resumé skriver Gudrun Schyman en debattartikel om mediernas okritiska bevakning av kungahuset.

Hon tycker att Victoria och Daniel behandlas som "djur i bur" av medier som är totalt ointresserade av att ifrågasätta den politiska makt som hon menar att kungahuset faktiskt besitter.

Längre bak i tidningen avslöjar Claes att JKL regisserade Daniels frieri, en helt underbar historia. Grattis Anders Lindberg som dompterar kungligheter och medier med samma skicklighet.

Men tillbaka till Schyman – varje reporters våta dröm. Hon fullkomligt spottar ur sig perfekta citat var enda gång jag kommer i kontakt med henne.

Oavsett om man delar hennes åsikter eller inte är det svårt att inte känna en djup respekt för hennes retoriska förmåga. Och nu har hon börjat blogga, som ett led i sitt kampanjarbete för att ta sig till Bryssel via EU-valet.

När jag senast pratade med henne, bokstaverade hon mitt efternamn för att dubbelkolla att hon hade rätt mejladress: "Lena, Diana, Ingrid …" Bara kvinnonamn.

Det kallar jag feminism i praktiken.

Annette Kullenberg skakar loss

Före detta Souls-sångerskan Cecilia Nordlund, som nu kallar sig Cilihili, skulle göra sin första video till låten Happy without the boy, som är med på hennes solodebut Not listening.

Då frågade hon sin idol och förebild, legendariska skribenten och författaren Annette Kullenberg, om hon kunde tänka sig att dansa i videon. Svaret blev ja. Cecilia Nordlund sjunger:

She's not a lesbian, she's not a whore, she's just happy without that boy. She's not abused and she's not wrong, she just likes to live alone.

Helt underbart befriande text och magiskt vackert att se en 70-årig kvinna dansa på det sättet!

Skönt motgift mot de polerade rumpor som slängs framför kameran i var och varannan video på MTV. Om nu någon fortfarande tittar på MTV? 

Här är videon:

Drömmen om den hederliga polisen

Förstora

MPD:s och Kazoo Brandings lyckade kampanj.

Det kan inte vara lätt att vara polis i dag. Först Rosengård och nu Södertälje. De cyniska av oss kan inte låta bli att undra när nästa "apajävlar"-kris inträffar.

Pressade poliser som gör och säger sådant som de inte borde är ju tyvärr inget fenomen isolerat till Sverige. I vårt senaste nummer av pappers-Resumé skriver Billy Andersson om hur polisen i Minneapolis, MPD, kämpar med att rucka på omvärldens syn på dem som rasistiska och våldsamma.

En rasistisk poliskår är ett problem, inte minst när nya poliser ska rekryteras. Andelen sökande som tillhör någon minoritetsgrupp i Minneapolis är i princip ickeexisterande.

För att råda bot på det anlitade polisledningen en lokal reklam- och varumärkesbyrå, Kazoo Branding.

Det resulterade i en utomhuskampanj i filmaffischstil som placerades i områden där många minoritetsgrupper rörde sig.

Och kampanjen gav resultat. Aldrig tidigare har MPD haft en lika hög andel från minoriteter bland nyrekryteringarna som i år.

Nu väntar jag med spänning på en svensk motsvarighet till MPD:s varumärkesförflyttning. När kommer den?
 

Döden på Facebook

Jag har vant mig vid att ignorera alla skräddarsydda annonser för 30plus-kvinnor när jag är inne på min personliga Facebooksida.

Men nu och då slinker reklam för bröstförstoringar, antirynkkräm, botox och budskap som "vill du ligga med David Beckham" igenom.

Och det är väl okej, någon måste ju betala våra lekplatser på nätet.

Men när Döden i egen hög person visar upp sitt dödskallegrin bredvid min insmickrande, leende profilbild, då börjar det kännas lite obekvämt.

"När är din dödsdag? Nyfiken? Gör vårt test! Baserat på de senaste rönen." lyder copyn i annonsen för sajten livsprognos.se

Nej tack!

Men uppenbarligen är alla inte lika känsliga som jag. Linus till exempel kastar sig gärna över den här typen av tester.

Makabert är bara förnamnet.

Helylleparets karusell

Jag fick ett tårtbud och hann bli riktigt rörd över att någon ville uppmärksamma att jag gift mig, innan jag vände på kortet och väcktes brutalt ur min inbillskhet.

"Vi önskar kronprinsessan Victoria och Daniel många lyckliga dagar" stod det, från Frödinge.

Men vem vet, det kanske var när Vickan läste mitt blödiga blogginlägg om att jag blev fru i torsdags som hon insåg att nu är det dags att släppa förlovningsbomben?

För en bomb är vad det är. Spaltkilometrar kommer från och med i dag att skrivas om klänningsval, underhållning och inte minst de hiskeliga summor pengar som ska spenderas på att planera kronprinsessans bröllop.

Tråkigt för alla som ska bevaka allt detta att Victoria och Daniel är sådana träiga typer. Det finns liksom inte så mycket att smaska till med.

Cecilia Jacobsson skriver i ett försök till porträtt i DN:

Daniel Westling är en skötsam kille som brinner för att andra ska motionera. Mycket mer än så har vi inte fått veta om kronprinsessan Victorias tillkommande.

Nej, just det. Men kanske är det precis sån han är, varken mer eller mindre.

Det verkar inte bättre när kungaparet själva ska beskriva sin blivande svärson i ett Youtube-klipp som kommer att gå till tv-historien av fler än en anledning.

Kungen tycker att Daniel "arbetar hårt" och "tar livet på allvar". Drottningen läser på fusklapp när hon beskriver honom som "ödmjuk men bestämd".

Vilken kille! Man riktigt ser hur Daniel blir ett med träet i bordet de sitter runt när han säger "jag vill tacka kungen, jag vill tacka drottningen".

Hursom ser de unga tu väldigt lyckliga och kära ut. Och prinsessgemålen, eller vad han kommer att kallas, har en fin dialekt.

Men hur känns det att ha 9 miljoner människor runt halsen när man ska planera sitt bröllop? Kanske helt naturligt om man är född in i kungahuset, men för en helyllekille från Ockelbo?

Här har vi förlovningsklippet som redan tilldelats klassikerstatus:

Underhållande Uggla

Jag tänkte på Magnus Ugglas trettio år gamla schlagerdänga i lördags när jag slötittade på Melodifestivalen.

Johnny the Rucker kom på sista plats i den svenska uttagningen 1979, men är betydligt mer spelad i dag än de låtar som fick högre placeringar. Jag undrar om någon av de låtar som tävlar i år kommer att leva lika länge?

I dag har Magnus Uggla i princip bytt karriär. Via bloggsuccén till förra årets tv-succé Var fan är mitt band? Och nu kommer uppföljaren: Var fan är min revy?

Och den kommer att bli lika underhållande som allt annat han har tagit sig för under åren. Magnus Uggla verkar vara oförmögen att producera tråkiga saker.

Mitt favoritblogginlägg alla kategorier var när Magnus Uggla i ett webbtv-klipp på sin blogg korade vinnaren i Dra åt helvete-tävlingen, som gick ut på att en lycklig person fick be Uggla dra åt helvete inför sina ovetande kompisar.

Fruktansvärt kul i all enkelhet:
 

Herr och fru Höglund

Förstora

I dag blev han min. I dag blev jag hans.

Och det känns väldigt fint!

Jag firar lite här på bloggen med den här Velvet Underground-covern på en av mina favoritlåtar.

Ingen aning om vem flickan är som framför den på You tube, men visst sjunger hon fint?